Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
las. Hur skall det bli? frågar hon. Du är ju över-
het, säger hon och begagnar sitt folks och sitt
stånds beteckning på oss, som äro satta att tjäna.
Jag ler, men jag måste trösta, och säger henne,
att ingenting längre bekymrar mig så litet som
min ära och värdighet. Men hon tror mig inte.
Jag säger henne, att inför döden blir livet något
annat än det varit; nu har jag en enda önskan:
att ingen längre skall anse mig som överhetsper-
son. Men hon tvivlar, hon kan inte följa min tan-
ke. Jag har varit svårt sjuk, jag har yrat och hon
måste hålla fast vid min högvördighet, fast jag
alltjämt yrar och förnekar den. All vaka har väl
också slitit henne och nu är hennes blandblods-
själ utom sig. Hon anklagar sig själv för tusen
ting, hon tillvitar sig de gemenaste tankar och
handlingar; hon kvider, att det vore bäst för mig
om hon finge dö — allt detta har hon för länge-
sedan velat säga mig, men min sjukdom har hind-
rat henne.
— Kaisu, just för min skull måste du lugnt och
klokt se bort från min värdighet.
Medan min arm vilar kring hennes skuldra, kän-
ner jag hur armen darrar av brist på kraft. Det
slår mig med styrka: att jag är så svag! Ute är
det kallt månsken, och vi tala länge i månskenet,
Allt, säger jag, som bekymrar dig, är lappri. Till
sist är hon lugn och vi gå till sängs,
Men mitt i natten vaknar jag med ett ryck och
trevar omkring mig. Kaisu är borta! Jag springer
ur sängen och rusar ut i köket, ut i förstugan.
Dörren står på glänt, jag stöter upp den — och i
13 — Blomberg: Det brinner i snön
Ern
RR
Er
ar FE a
RR EE
rr
ENSE
BIR 8
CK K
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
