Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
URTDE
SSR
a fö And Ne
NA
MEST
Sydöst Age
nn De ör JR,
MS
Rö
ee
vt
än
PE JR AINA bee på
Tkr HANNAS MN MR RAASAREN
194
det kalla månskenet ser jag Kaisu skrida rakt mot
brunnen.
— Kaisu! skriker jag och har med några språng
tagit fast henne.
Hon är vit och stel, hennes ögon äro vidöppet
avsjälade. I nästa sekund smälter hon ner som
ett ljus i mina armar och jag bär henne darrande
in i sängen igen.
Hela natten försöker jag trösta henne, men hon
stirrar tigande upp i det månbelysta rummet. Jag
tänker på Andaras, som förlorade förståndet. Över
alla i dessa ödsliga nejder ruvar det stora bannet:
har en tanke en gång slagit rot i deras själar,
brinner den utan förbarmande intill sista slutet.
Jag är nära att falla för frestelsen att gå till läns-
mannen och återtaga min anmälan, Har jag hand-
lat ovist och måste jag förebrå mig min hand-
ling? Nej, svarar jag mig själv. Om jag återtar
min anmälan, blir det bara värre, inte minst för
Kaisu själv, ty då skall hon förebrå sig detta och
själv skall jag förebrå henne att hon frestade mig.
Vi måste igenom detta huthål. Så övertygande och
ömt jag kan säger jag Kaisu detta.
Om morgonen stiga vi upp som alla andra morg-
nar. Vi tala som alla andra dagar. Men jag tar
pigan avsides och ber henne vakta på Kaisu me-
dan jag är ute ur huset. Allvarligt tänker jag mig
in i hennes belägenhet och tror mig förstå den,
men jag kommer åter till övertygelsen, att allt
måste ha sin gång. Jag vet mitt ansvar och kän-
ner också klyftan mellan våra världar, men jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
