Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RNE
RR HET
ät tr
216
Vill jag väcka dessa människor — och jag vill
det, måste det! — då måste jag också slå dem i
huvudet, så att de fara upp ur sömnen. Och jag
måste först slå snarkarna i huvudet med min släg-
ga. Varför skulle jag förneka, att jag denna dag
slår den i huvudet på dem, som själva sovande i
sömnen intala de sömniga att sova ännu djupa-
re? Jag måttar mot deras tinningar, som sitta
framför mig med maktens insignier och mot den
lilla mansling, som krampaktigt söker bevara sitt
flin,
Och mitt under det jag talar, ser jag plötsligt
nere i kyrkan ett ansikte, som driver allt blod mot -
mina egna tinningar, Det är blekt och litet som
ett barns. Det riktas hela tiden mot mitt, oavlåt-
ligt och lyssnande; skyar vandra över det som över
en klar fjälltjärn, men utan att grumla och för-
mörkna. Avklarnat, vilande i stilla ensamhet,
tindrar det icke mig men mina ord tillmötes, och
när orgeln intonerar, tycker jag mig höra hennes
röst som en strömstares kvitter genom den all-
männa sångens forsåska. Har hon nu kommit för
att få sin fråga besvarad, den fruktansvärdaste av
alla frågor, livets nyckelfråga? Vad har hon vand-
rat för vägar, och liknar hennes nacke ännu det
dödsdömda barnets? Ur floden av tankar höjer sig
mitt eget barns ansikte och en gränslös ömhet sitt-
rar genom mig. Jag skall svara dig, barn. Jag,
som måste skråla för att höras genom forslarmet,
hör och förstår också strömstarens kvitter och kan
tiga och lyssna till klockljungens skygga bloms-
terringning. Nu kan jag det, barn, och det var du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
