Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giordano Brunos metafysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Öfvergångsskedet mellan medeltiden och nyare tiden är, i
synnerhet inom filosofiens historia, kännetecknadt af en mängd stridiga
riktningar. Brytningen med medeltiden bestod i hänvisandet ej
till uppenbarelsen, utan till naturen och det i och genom
människan gifna, under det att reproduktionen af antika åsigter samt
mystiskt-teosofiska tendenser skilde det från den nyare tidens mera
kritiskt nyktra forskning. Öfveralt spåras denna mångskiftande
rörelse. I Tyskland framträder teosofien i alt sitt djup, sin
innerlighet genom Walentin Weigel och Jacob Böhme, i Frankrike lämna
Michel de Montaigne och Pierre Charron vapen åt skepticismen,
i Italien uppvaknar det filosofiska lifvet med en dittils okänd rikedom
och friskhet. Med klassicitetens pånyttfödelse följde ett djupare
studium af de antika författarne. Gemisthus Plethon, Bessarion,
Laurentius Valla, Marsilius Ficinus hafva inom detta område
förvärfvat odödliga namn. Cusanus sökte sammangjuta ortodoxi med
fri spekulation; Pomponatius, Zabarella, Vanini funno i Aristoteles
idealet för filosofen och naturforskaren, Telesius och Patritius lade
grunden till den moderna fysiken. Likt medeltidens Faust — för
att begagna ett uttryck af Carrière[1] — vände sig det då lefvande
slägtet från skolastikens formväsen till naturen. Dess oändliga,
outtömliga riken öppnade sig för de italienske filosoferna, och hela
deras sträfvan gick ut på att förklara och afslöja dem. Och hvad
som mest af alt utmärkte denna periods tänkare var den färgrika
yppigheten, den entusiastiska hängifvenheten, den segerglada tonen
af deras ord. Att vara filosof var detsamma som att tillhöra
mänsklighetens aristokrati; att förklara naturen var detsamma som att
lösa lifvets gåta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
