Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Giordano Brunos metafysik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bland dessa den filosofiska renässancens stormän intager
Giordano Bruno törhända det mest framstående rummet. Ingen
har älskat naturen innerligare, ingen under reproduktionen af antika
åsigter ihärdigare sökt ett högre och sannare, ingen framstält sin
filosofiska lära med en djupare känsla och öfvertygelse än han.
Naturen var hans helgedom, antiken det gamla, med hvars tillhjälp
man skulle forska, men hvaröfver man på samma gång skulle höja
sig, föreningen med det högsta, eviga väsendet människans mål.
Äfven i yttre hänseende är Bruno en typ för den italienska
renässancens filosofer; landsflyktig och kringirrande sökte han utforska
och förkunna sanningen; hans ungdomsår förflöto i klostercellen,
som man var han fågelfri i sitt fosterland, och till lön för hans
sträfvan bjöds honom bålet.
Vi hafva föresatt oss att, med bortseende från Brunos öfriga
forskningsområden, redogöra för hans metafysik. Med denna äro
tvänne andra tänkares namn oupplösligt förbundna: Aristoteles och
Nicolaus Cusanus. Öfver alt i Brunos verk möta vi inkast mot
den förres lära, erkännande af sanningar i den senares, och af lika
stor negativ betydelse som den förra är med afseende på Brunos
metafysiska ståndpunkt i allmänhet, af lika stor positiv betydelse
är den senare med afseende på hans lära om minimum och maximum
samt coincidentia oppositorum i synnerhet. Ty likasom sällan
erfarenheten såsom sådan allena, utan fastmera en föregångares såsom
felaktig och vilseledande ansedd förklaring däraf, utgör incitamentet
till filosofiska spekulationer, lika ofta står en författare under
inflytande af en annan forskare, som med samma tendenser och
åskådningssätt förenar det personligt tilldragande, som åstadkommer ett
närmande. Sådan är Brunos ställning å ena sidan till Aristoteles å
andra sidan till Cusanus. Mot den förres spekulation stälde han sin
egen, med den senares tillhjälp trodde han sig kunna lösa sin uppgift.
Vid ingången af den nyare tiden stod Aristoteles på höjden
af sitt rykte. Hans verk samlades, kommenterades, diskuterades, och
i dem fann man mycket af det djupaste i antikens läror sammanfördt.
Det tillnamn, det trettonde århundradet gifvit honom: ”præcursor
Christi in rebus naturalibus, ut Johannes Baptista in rebus divinis[1],
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
