Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. En fönsternisch i “Hvita hafvet“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 94 —
en vals än en française, der man alltid mer kontrollerar hvarann,
de dansande paren emellan.
Men Allan hade ju fått en oförmodad och egendomlig nyck
att dansa, helt visst endast för att det var hofbal och för att
han själf ville visa på ett mer eclat sätt, att det var han, som
ägde denna vackra ros.
Troligen skall jag icke, tänkte Kurt, nu komma åt att till-
hviska henne ett enda ord, utan att vi båda bli observerade.
Men der borta i fönstersmygen . . .
Och han kände hastigt efter i sin ficka, om den biljett
han för nödfall redan skrifvit ännu låg kvar, innan han nu som
kavaljer bjöd henne sin arm för att införa henne i de dansan-
des leder.
Jane lade sin hand på hans arm fullt så automatiskt, som
konvenansen bjöd det. Icke ens den minsta lilla darrning, som
Kurt räknat att få känna, kunde han iakttaga.
Krançaisen blef ovanligt stel. Moitiérna kände hvarken
Kurt eller Jane, men sidoparen voro dem deremot väl bekanta.
Också detta var en missräkning för Kurt. Ty det är all-
tid från dessa håll, som man blir mest uppmärksammad under-
turernas gång. I promenaden försökte han visserligen att än
en gång få läsa i Janes blickar. Men de voro ännu fortfarande
beslöjade för alla hans frågor, nästan sfinxartadt kalla till
och med.
Nu gick sista turen.
Var det en inbillning, att Kurt nu tyckte sig märka en
viss oro i Janes takt?
Hon snubblade upprepade gånger i dansen och markerade
ej rytmen så preciseradt som nyss.
Han böjde sig hastigt ned mot henne och hviskade, med
utseende af att göra en mycket likgiltig fråga:
— Ar du trött?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
