Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. En fönsternisch i “Hvita hafvet“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 —
den fönsternisch, der man kommit öfverens om att mötas,
om man annars hade svårt att träffa hvarann i detta blän-
dande kaos.
Men Kurt stod kvar, stödd mot en pelare strax till höger
om den magnifika, i koppardrifningar smyckade portalen till
Europas ståtligaste festivitetssal. — Han hade fått något att tänka
på. Och de vanligen sorglösa dragen hade en min af djupt
allvar, som mer klädde det vackra ansiktet än den leende gläd-
tighet, hvilken vanligen verkade något af bortskämd goddagspilt.
De ord, Allan nyss yttrat, hade manat fram detta allvar.
Tanken på Jane hade gifvit honom ett svar, som lätt kunnat
förråda hans hemlighet. Hennes ögon voro blå, djupblå som
sommarhimmeln. — Hvad brydde han sig om mrs 0’Brins ögon?
Icke det minsta. Denna varmblodiga sydländska hade han redan
i sitt våld. Allt sade honom det. Bara han ville sträcka ut
sin hand, skulle den kärleken vara ett fullbordadt faktum. —
Men han ville ej. Striden var af alldeles för lätt natur, och —
han måste medgifva, att detta var ett kardinalskäl till att han
icke mer ville odla denna kurtis — medtäflarne om hennes
leenden och ynnest voro alldeles för många. Hon var ett slags
modern Maria Stuart. Kurt hade icke lust att bli hennes Bot-
o
well eller någon af alla de andre. Åtminstone nu hade han
icke håg att bryta en lans för denna spansk-irländska skönhet,
hvilken helt visst lika litet besvärade sig af sin makes svartsjuka
— om denne ens var bekajad med denna plåga — som den
beryktade Marie Louise brydde sig om den store Napoleons
hjärtekval, då timmen för hans lyckostjärnas nedgång hade slagit,
och hon redan hade en österrikisk ränksmidare till “gemål på
venster“.
Svartsjuka, ja . . . tänkte Kurt, der han nu, utan att ens
bevärdiga de dansande paren annat än med en mycket inåtvänd
blick, lät hufvuddragen af hvad som redan passerat denna afton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
