Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. En kvinnas mission
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 121 -
teater fylla ut luckorna som komparser för att scenen i vissa
lifligare moment ej skall verka för folktom. Hon och hennes
make bildade ett par, der det kunde behöfvas, ett äkta par, som
på kärlekens kyrkväg gjor.de sig så godt, när de verkade bakgrund
åt andra, som gingo före dem, andra, mer hetsiga älskande, som
voro ifriga att vid framkomsten ej bli utan plats, alldenstund
kärlekens tempel redan nu såg ut att bli fullsatt.
När hon så tänkt, då hade medvetandet om att redan ega
bänknyckel till detta tempel, gjort henne så välmående flegma-
tisk, att hon gerna hela sitt lif velat gå som bakgrund med sin
lika flegmatiske make, låta de andra brusa och storma, för att
slutligen icke få höra mer — ja kanske mindre — än både hon
och Allan af den kärlekens predikan, som alla, alla trängtade till.
Sedan en tid hade dock denna passivitet börjat vika för en oro
i blodet, som hon ej var mäktig att fullt tillfyllestgörande förklara.
Bland allt folket på nyssnämnda väg hade hon plötsligt
stött samman med en man, en lefnadsglad man med hurtigt skick,
men som i motsats till alla de många andre, hvilka närmade sig
templet utan sällskap, tycktes taga vägen lika lugnt, som både
Allan och hon själf.
Denne man hade Allan känt, och på så vis hade äfven hon
lärt känna honom, när han slöt sig till deras sällskap, utan att
synas angelägen om en egen, kvinlig kamrat, en kvinlig vän,
som. uteslutande för honom delgaf sina tankar och förhopp-
ningar om, hvad de gingo att höra.
1 första ögonblicket hade denne man synts henne som ett
vilsefår, hvilket kommit ur den stora flocken. Och det hade då
äfven förefallit henne, som om hennes Allan gjort eh riktigt
god gärning genom att upptaga den likväl muntre enstöringen
i sitt och hennes sällskap. Men ju mer man skred vägen fram,
ju närmare man kom det mål, der sabbaten skulle firas, ju mer
vek det söfvande lugnet från henne, ju mer kände hon den oro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
