- Project Runeberg -  Brutna eder : en societetskvinnas roman / Första delen /
177

(1898) [MARC] Author: Axel Kerfve With: Oscar Keen
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. På snedspår

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 177 —
— Jag vill betänka mig. Jag kan . . . icke nu säga . . .
— Betänketid är svepskäl för att dölja onda syften . . .
Du gör oss båda bäst till viljes, om du nu här i denna stund
säger oss allt. Sedan må ni plita och skrifva bäst ni vilja . . .
Nåå? . . .
Yivi sänkte rodnande sitt hufvud för den forskande blick,
som envist häftades på henne från Allans ögon. Hon var för
mycket kvinna att ej känna sig kränkt af sin moders inkvisi-
toriska förhör inför en man, som visserligen var hennes svåger,
men som ju dock, noga räknadt, icke egde rätt att affordra henne
någon räkenskap, allra minst för innehållet af de bref, hon
kunde hafva skrifvit till Jane.
Men så kom det plötsligt för henne, att den lögn, hon nyss
följande Janes råd pådiktat sig, dock kunde vara till gagn
äfven för henne själf och ej endast för den strandsatta Jane.
Hennes drag fingo ett uttryck af större liflighet, och hon
reste sig med en beslutsam rörelse, högst ovanlig för henne, och
nu särskildt lämpad att göra verkan. Med en röst, som bar spår
af den sinnesrörelse, hvilken verkligen tagit plats inom hennes
insjunkna bröst, utbrast hon:
— Nåväl! Jag vill bekänna, fast jag rätteligen ej nu bort
göra det. Hvad som dikterat mina bref till Jane, min halfsyster,
är behofvet af att vinna ett förstående hjärta i det lidande,
som sedan länge tärt mig.
— Ett lidande, säger du, kära barn? Hvarför då icke för-
tro dig till din mor, till mig? afbröt öfverstinnan, ej utan för-
våning och missräkning.
— Derför att jag vet, att du ej skulle förstå mig i detta fäll.
— Hur vet du det? Har du rönt prof derpå?
— Ja! Ty när jag först talade med mamma om denna
sak, tog mamma den som en affär, hvilken lätt skulle bli utredd
med enbart pänningar.
12

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Mar 5 18:08:44 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brutnaeder/1/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free