Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Hvad som hände på “Lidingö-bro“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 264 —
— ja, hon utbredde sig också, till och med icke så sällan, öfver
en ung makas rättigheter.
Men då var det alltid, som komme Vivis gamla stukade
natur i dagen, då ville hon ej låna mer än ett halfslutet öra till
moderns ord.
Vivi ville icke komma med några kraf.
Hon tänkte aldrig göra det.
Endast gifva ville hon, gifva med hela sitt varma hjärta,
nöjd med, om hon till tack endast finge vara en tusendel så
lycklig som hon var nu.
I sådana stunder blef den gamla öfverstinnan ofta nog rik-
tigt ond, så som hon kunnat vara det, innan Vivi blef förlofvad.
Hon drog då fram en massa exempel på, att det icke är
en makas roll att endast säga ja och amen till allt, hvad hennes
herre och man behagar äska . . . Hustrun vore själf hans bättre,
jag, och som sådan måste hon också ha ett ord med i laget då
och då, eller rättare — detta var öfverstinnans rikt praktiserade
egen erfarenhet och öfvertygelse — hon måste ständigt själf gå
på post vid vallarna af det äktenskapliga hemlifvets borg . . .
“Ty“ — såsom hon alltid slutade dessa förmaningsstunder med
sin dotter — “männen äro ingenting att lita på.“
Och som vanligt ändades diskussionen med tårar.
Det var naturligtvis Vivi som grät.
Hennes hjärta sved vid dessa ord, som hon aldrig skulle
kunna tillämpa på sin egen, vackre, gode, afgudade Kurt.
Sådan var Vivis kärlek.
Det ringer häftigt på tamburklockan till den Stjeimbanérska
våningen
Husan går med icke allt för stor brådska att öppna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
