Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Hvad som hände på “Lidingö-bro“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 265 —
Hon står nu ansikte mot ansikte med kaptenskan Brätte.
— Ar öfverstinnan hemma?
— Nej, hennes nåd.
— Fröken Yivi då?
— Nej, icke hon heller ... De gingo ut för en kvart
sedan . . . Troligen ned till Lundbergs i Staden för att se på
gardiner . . . Jag hörde hon talade om . . .
— Det är bra . . . Jag skall vänta här, tills de komma åter.
— Kanske dröjer det en god stund, invände husan, liksom
otålig öfver att ej få vara ostörd.
Men naturligtvis gaf icke Jane akt på detta inpass nu, då
hon just kommit i ett ärende, i hvilket hon själf ville vara ostörd,
alldeles ostörd.
I spårvagnen hade hon sett öfverstinnan och Yivi åka ned
åt staden. Hon var således viss om att icke träffa dem hemma.
För att riktigt skynda på, hade hon tagit en förbiåkande
droska. — Vädret var naturligtvis som vanligt senaste åren
ohjälpligt för slädfart på Stockholms gator.
Halft ledbruten hade hon stigit ur vid styfmoderns port.
Trapporna hade tagits med hvirfvelfart.
Det var tydligt, att hennes ärende var brådskande. Man
såg det till och med på hennes minspel. Kjnderna hade feber-
färg, ögonen feberglans.
Det gällde också att gripa tillfället i flykten.
Utan att taga af sig kappa och hatt gick hon in genom
den dörr, som förde till salongen. Här tog hon ett djupt ande-
tag, framkalladt af den andnöd, som språngmarschen i trapporna
uppväckt.
Eftersinnande slog hon sig ned i en fauteuil, samtidigt med
att hennes hörsel spändes till det yttersta, för att hon skulle
höra tjänsteflickans steg dö bort i riktning af serveringsrummet
och köket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
