Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Spekulativ kärlek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bodde. Ofverstinnan såg väl på långt håll som gamla ögon
ofta kunna göra. Det elektriska ljuset i porten lyste bra, och
hon blef nu öfvertygad om, att det verkligen var Kurt. Allan
var icke hemma. Alltså borde hans vän snart komma ned igen.
Men han kom icke, hvarken efter den första kvarten eller den
andra. När väntan blef den gamla damen för lång, tog hon re-
solut sitt parti och gick upp till Brättes ännu en gång. Hon
sJculle ha visshet. Men till sin häpnad och harm fick hon nu
höra tjänsteflickan svara, att “hennes nåd“ alldeles nyss och kort
efter ofverstinnan gått ut. Skyllande på att hon glömt en väska
inne i våningen, gick ofverstinnan in att hemta denna. Hvar-
ken Jane eller Kurt syntes till. Men dörren till Janes boudoir
var stängd. Ofverstinnan var nära att — under intrycket af
sin harm — med våld söka inträde i den stängda helgedomen,
ett rum, som hon för öfrigt endast en enda gång satt sin fot
uti vid sin första rond genom de då nygiftas våning. Tanken
på att våld väl nu knappast läte sig göra utan att väcka tjän-
stefolkets uppmärksamhet afhöll henne från att genast lyfta slö-
jan för ett i hennes ögon hardt när otroligt brott. Dock kunde
hon vid det att hon lämnade våningen icke tillbakahålla frågan:
— Läser fru Brätte alltid igen sin boudoir när hon går
ut? . . . Jag frågar det derför — skyndade hon sig att till-
lägga, när hon såg, hur det lyste till i tjänsteflickans ögon —
jag frågar det derför, att det visst var i boudoiren, som jag
glömde min väska.
— Jag vet verkligen icke, svarade flickan något sväf-
vande . . . Men nog brukar hennes nåd göra det när hon har
migrän och vill vara i fred.
— Såå? Men nu är hon ute? — Ofverstinnan spände vid
dessa ord falkögon i kammarsnärtan.
— Nog sade hennes nåd, att hon skulle gå ut ett tag.
— Såå! Helsa henne när hon kommer igen, att jag varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
