Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. En morfinismens apostel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130 —
kommo att byta plats — dels hade’ hon kort förut sett Allan
och mrs O’Brin passera den hvilstol, i hvilken Jane tagit plats.
De hade då gått längre akter ut, gladt skämtande öfver
något intermezzo, som egt rum på den lilla skånska bibanan.
Hon hade dervid äfven hört Allan säga:
— Sådant måste vi akta oss för. Yi äro icke i Paris ännu.
Hvad var det, som de måste akta sig för?
Den frågan kom åter och åter för Janes Rankar.
Hade någon annan än hon känt igen dem? Hade kanske
ett sammanträffande med Kurt och Vivi varit nära att ega rum?
Och hvarför hade detta icke redan skett? Yar verkligen slumpen
dessa äktenskapsbrytare så innerligt bevågen? Skulle de alltså
ostörda få nå den stora staden och försvinna bland massorna?
Hon frågade sig detta med en känsla af harm, hvilken
hotade att bli henne öfvermäktig. Hon kände sig åter redo att
stiga fram och med uppfäldt visir visa hvem hon var och kräfva
räkenskap af dem båda. För hon kunde jn ännu göra detta —
frestaren hviskade så i hennes öra — hon kunde ju göra det;
ty ännu visste ju Allan ingenting, som . . .
— Ah! Sitter min lilla patient tout solo? hörde hon en
röst falla störande in i hennes tysta frågor och tysta svar . . .
Tante och Agnes vänta er nere i salongen, fortsatte “doktorn“
med en artig komplimang . . . Skall ni icke gå ned till dem?
— Nej tack, svarade Jane frånvarande . . . Jag trifs bättre
med luften här uppe. Det är för kvaft i salongen och jag be-
höfver verkligen all luft, jag kan få . . . Men — hon vände
hastigt sina blickar med ett skarpt frågande uttryck på den unge
mannen — vill ni kanske icke nu säga mig, hvad som hände i
restaurationsvagnen, när ni kom till min hjälp? Yar det icke
också en annan herre, som . . . Jag menar, det föreföll mig,
som om jag äfven hört en annan röst än er, innan yrseln gjorde
mig maktlös. Hur fick ni in mig i sofkupén?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
