Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Ett djärft beslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
223 —
Jane — vännens hustru, soin han fört på villovägar och nuva-
rande svägerskan — var fenomenal. Men å andra sidan, hvad
skulle hon väl haft att beställa vid Moulin Rouge? Och hur
kom det sig, att hon — Jane, som annars alltid var så försiktig
af gig — vistades i Paris helt ensam? Eller var det möjligt, att
hon rest efter för att kontrollera sin äkta hälft, att hon af någon
slump fått veta, att det var Paris och ej London, som blifvit
målet för hennes mans “tjänsteresa“? Han erinrade sig, att han
gjort Allan uppmärksam på, att Jane visst icke var den lugna
natur, som hennes man tog henne för — Kurt visste ju detta
af erfarenhet — och det kom plötsligt för honom, att hon under
kritiska ögonblick kunde vara till och med djärf och bibehålla
en märkvärdigt stor kallblodighet. Alltså! Det vore icke abso-
lut omöjligt, att hon nu vore i Paris.
Men å andra sidan, om det nu var Jane, som han samman-
träffat med, när han kom dragande med kokotten, hur var det
henne då möjligt att så rent utaf fräckt förneka sig själf? Detta
öfversteg Kurts förstånd. En sådan dristighet var mer än han
vågade tillskrifva henne. Och i så fall, hvarför gjorde hon detta?
Var hon rädd för att han skulle säga något? Visste hon då
icke, att det just var hans styrka att kunna tiga när det ford-
rades? Hade han icke tillräckligt inplantat detta hos henne den
tid, hvars lycka fortfarande utgjorde hans ljufvaste minnen? . . .
Och hvarför hade hon rest efter? Hon älskade ju icke sin mun . . .
— Hallå! hör han nu en röst, just som fiacren svänger in
på Boulevard des Italiens, der det hotell låg, i hvilket han tagit
in med sin hustru.
— Hallå! fortsätter den ropande . . . För tusan, Kurt!
Har du blifvit döf?
Kurt böjer sig öfver suflettens ryggparti och igenkänner
Allan Brätte, hvilken lialfspringande söker upphinna droskan.
Ett rop åt kusken och man stannar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
