Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Ett djärft beslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 233
Han böjde sig ned mot hennes öra och hviskade:
— Jane! Jane!
Hon svarade ej. Men han märkte, hur hufvudet gled undan
och hur en skälfning skakade hennes lemmar.
— Jane! fortsatte han. Försök att hämta dig. Det är
jag, det är Kurt!
Liksom hade detta namn verkat med kraften af en stark
ström rusade hon upp, men föll åter ned, pressad af väggarne
i det trånga rummet. Bäfvande stammade hon:
— Hvad har händt^ Hvar är jag? Store Gud, var barm-
härtig! Hjälp mig! Skänk mig ljus!
Hon talade som i yrsel, halthviskande, flämtande och med
ångest.
Rädd att hon skulle höras, måste Kurt, trots den fruktan,
som nu grep honom själf, lägga band på sig, i det han svarade,
mildt smekande och knappt hörbart hviskande:
— Hör mig, Jane. Hör mig lugnt. Minsta oförsiktighet
kan ge anledning till en förarglig skandal. Allan är i närheten.
Och . . . Du förstår . . .
Hon reste sig ånyo, famlande efter de vadderade väggarna.
Med en röst, som var något lugnare, frågade hon, i det hennes
hand nu kom vid glasrutan åt förstugan:
— Hvar är jag?
lyst! Icke så högt! Vi äro i hotellets telefonkiosk.
Sätt dig på stolen och hör på!
Han lade armen om hennes lif för att hjälpa henne sätta
sig. Men hon stötte undan denna med häftighet, i det hon sade:
— Släpp mig! Om ni vidrör’ mig det minsta, ropar jag på
hotellets betjäning. Hvad vill ni mig? Hvarför har ni fört in
mig hit.’ Har ni blifvit alldeles galen? Jag känner er icke och
är alls icke någon Jane.
— Som du vill då, svarade Kurt efter kort betänkande.
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
