Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Ett djärft beslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 247 —
Men livad han fruktade efter Allans ord var, att Jane ej
skulle kunna hålla stånd mot samvetets anklagelser. Endast ett
sammanträffande dessa makar emellan just nu, när han funnit
henne mer disharmonisk mot sig själf än någonsin — ty hvar-
lor steg hon icke annars direkt fram till sin make och kastade
honom handsken i ögonen, då hon på bar gerning kunde ertappa
honom som äktenskapsbrytare? — endast ett sådant möte skulle
vara nog att som hämd få säga honom, att hon redan gifvit
honom likvid. Hon skulle nog icke i utbrottet af begär att få
hämnas — starkare hos kvinnor än hos män — säga honom med
hvem hon skaffat likvid. Men det skulle nog komma äfven det.
Och med detta domen öfver både henne och förföraren.
Här kom Kurts feghet till synes. Som alla med honom
analoga naturer egde han icke mod att gå till doms. Han ville
helst smyga sig undan när uppgörelsens stund var att vänta,
men lika gerna stanna kvar, så länge de läckta anrättningarna
kunde åtkommas utan mynt. Han var för feg att öppet stiga
fram med ett manligt: *‘Så har det skett. Nu är hon min. Jag
vet, att jag stulit henne. Men jag vet också, att jag aldrig
lämnar åter mitt rof.“
Kurt var en kärleksvägarnas stigman. Han stack undan
sitt byte, när spårhundarnas skall kom för nära. Han smög sig
undan i skrefvorna och smög åter fram, när drefvet ringat ut
sig på grannens mark. Då var han åter framme, gnuggade sina
händer och prisade sig själf som en slug man, en älskare, som
icke famnade en annans hustru på torget, men som smög sig till
henne med hala ord när skuggorna fallit på och väktarens ögon sofvo.
På kärlekens krigsstråt gick han med styltor, att ingen
skulle kunna igenkänna spåren af hans sulor. Och nu kände
han, att han bättre än någonsin behöfde dessa styltor.
Het låg också en slug beräkning i hans ord när han sva-
rade, brytande tystnaden efter Allans ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
