Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
General Lajolais’ dotter.
ii.
Då hon återfick medvetandet, såg hon sig
förvirrad omkring. Snart återvände dock hågkom-
sten af hvad som händt. Hon störtade då upp
och grep med båda händerna i den tunga
gallerporten, som ledde in till fängelsegården. Den
var väl tilläst och hennes krampaktiga
skaknin-gar rubbade den ej ett tum. Hon uppgaf ett
sakta qvidande och sjönk åter ned på bänken,
vridande sina händer.
Åter grep hon fast i porten, men med lika
liten påföljd, och åter suckade hon högt.
»Mademoiselle», sade en sakta röst bakom
henne, »var stilla; man
kunde eljest köra bort
er»..
»Än sedan ?»utbröt
Marie, utan att fråga efter
hvem som talade. »Min
mor, min mor! Må man
stänga in mig också!»
»Man skall göra det»,
återtog den milda rösten,
»man skall inspärra er,
men icke tillsammans
med er mor».
Det var, som hade det
legat en trollkraft i
denna röst, Marie blef
genast lugnare. Hon
vände sig om och varseblef
en ung flicka vid sin
egen ålder. En grof,
mörk drägt omslöt
hennes temligen storväxta
gestalt, och hennes
an-sigte omgafs enligt
tidens bruk af en rund
svart sammetshatt,
kantad med svarta spetsar.
Hennes ansigte hade ett
vinnande uttryck, och
hennes stora, vänliga
ö-gon.stodo fulla af tårar.
»Är du också
bekymrad?» frågade Marie.
»Ja, för er skull»,
svarade den unga flickan
sakta.
Dessa ord återförde
Marie till sin sorg. Men
hon kände nu ett
oemotståndligt begär att
anförtro sig åt den
vänliga flickan, och sättande
sig ned på bänken, sade
hon:
»Du såg kanske huru
man tog min mor ifrån
mig? Jag visste att vi
skulle inspärras i
fängelse, och det var
förskräckligt nog, men att
man skulle skilja oss
åt, det visste jag icke.
Min far är kanhända i
denna stund redan dömd
till döden, och jag kan
ingenting göra för
honom».
Härvid
öfverväldiga-des det stackars barnet
af gråt, och hennes
späda gestalt skakades
en lång stund af våldsamma snyftningar.
Hennes åhörarinna sade ingenting, hon hade
en fin uppfattning af att inga menskliga ord
kunde trösta i en sorg, sådan som denna, men
hon betraktade Marie med så mycket deltagande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
