Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i sitt uttrycksfulla ansigte, att denna åter erfor
samma lugnande känsla, som nyss. Plötsligt
höll hon inne med sina snyftningar och frågade:
»Lefver din mor?»
Den unga flickan böjde jakande sitt hufvud.
»Och din far också?»
Samma tysta svar.
»Och du har dem hos dig? Du kan se dem
hvar dag, och kyssa dem och behöfver inte frukta
att man tar dem ifrån dig? O, hvad du är
lycklig!»
Och derpå fortsatte hon, i det hon aftorkade
sina tårar:
»Hvad heter du?»
»Julienne», svarade flickan.
»Och hvad är din far?»
»Han är portvakt vid fängelset».
»Portvakt vid fängelset», upprepade Marie
lifligt. »Då får han se mamma hvar dag, får tala
med henne och kan helsa henne från mig, jag
får kanske skicka henne bref —>
Julienne skakade sorgset på hufvudet.
»Det är omöjligt», sade hon, »ingen får tala
med fångarne, än mindre skicka dem bref eller
bud».
I detta ögonblick hördes ljudet af en klocka.
Marie Lajolais ryckte till.
»Det är signalen till fångarnes frukost»,
upplyste Julienne.
»Till mammas också?» frågade Marie.
»Utan tvifvel; ni behöfver inte frukta att man
glömmer henne».
»Stackars mamma!» och Maries tårar runno
på nytt. »Vi åto alltid frukost tillsammans, vi
två — och nu —»
»Men skall ni icke äta något sjelf?» frågade
Julienne.
»Jag? Nej, visst inte, jag är icke det ringaste
hungrig», och hennes röst tycktes så bekräfta
hennes ord, att Julienne helt öfvertygad återtog:
»Jag tror er, men det skulle dock vara
nyttigt för er att stärka er med något».
Samtalet afbröts i detta ögonblick af vakten,
som aflöstes. Ett par soldater stego fram ur
skyllerkuren för att helsa sina nykomna
kamrater; man utbytte lösensord och slog sig derpå
i samspråk.
»Hvad nytt?» frågade den ene.
»Jo, en märklig nyhet! Kan du tänka dig att
kejsaren har benådat Polignac», återtog den
tillfrågade.
»Ab, det är inte möjligt! Men berätta då hur
det kom till!»
»Det kan jag göra», inföll nu en tredje, som
steg fram. »Jag var åsyna vittne till
alltsammans».
»Var du? Berätta, berätta!» hördes nu från
flera håll, och soldaten steg bättre fram.
»Det är en hel historia», började han. »I går
var jag posterad vid Saint-Cloud; jag stod just
utanför gröna salongen och kunde genom
fönstret betrakta prinsessan Hortense, som höll på
att vattna sina blommor. I detsamma kom
kejsaren in, utan att vara anmäld. Prinsessan
tycktes helt bestört, ty då han frågade, hastigt som
alltid: ’Hvad gör du der, Hortense?’ hade hon
först intet svar. Derpå visade hon leende fram
sin vattenkanna. ’Och hur är det med Josefirte?’
fortsatte kejsaren. ’Illa’, svarade prinsessan med
bestämd ton. ’Illa!’ upprepade kejsaren, och
Hortense fortfor: ’Kan det stå annat än illa
till, der man ständigt är utsatt för tårar och
böner, tårar, hvilka man ej kan aftorka, och
böner, till hvilka man knappt har rättighet att
lyssna?’ Kejsaren skyndade till sin gemåls
våning, och då min^vakttimma i detsamma var
slut, blandade jag mig med betjeningen och kom
sålunda fram till kejsarinnans dörr strax efter
kejsaren. Der såg jag hur en qvinna kastade
sig till hans fotter under våldsam gråt, det var
madame de Polignac. Ingen af de närvarande
kunde återhålla sina tårar och kejsarinnan
Josefine sjelf och hennes hofdamer förenade sig
med den olyckliga i bön om nåd.
’Jag är förvånad, madame’, sade Napoleon med
sträng röst, ’att finna er make inblandad i
anslag mot mitt lif. Har han glömt att vi voro
kamrater vid krigsskolan?’
Jag kunde ej höra hvad hon svarade, ty
hennes röst qväfdes af tårar och snyftningar. Så
mycket tyckte jag mig dock förstå, att hon ville
öfvertvga kejsaren om att hennes man var
oskyldig. Hon, talade förvirradt, men den smärta,
som öfverväldigade henne, gaf en undransvärd
styrka åt de ord, hon nästan framstötte.
Synbarligen rörd fattade kejsaren hennes hand
och reste henne upp.
’Nog, nog’, sade han. ’Då det gällde mig
personligen, detta anslag mot mitt lif, hvari er make
deltagit, så har jag ock rätt att förlåta honom.
Gå, madame, och säg honom, att hans fordne
kamrat, som han velat bringa om lifvet,
frikänner honom från allt straff».
»Hurrah!» ropade soldaterne. »Det var ett
storslaget drag af kejsaren».
»Låt oss dricka hans skål», föreslog en af dem,
och härmed aflägsnade de sig.
Marie hade ej förlorat ett ord, och ännu länge
sedan de gått, satt hon orörlig, försjunken i
tankar.
»Julienne», sade hon plötsligt åt portvaktens
dotter, som också stod qvar, »Julienne, för en
stund sedan erbjöd du mig något att äta. Gif
mig det nu, och jag skall tacka dig».
Julienne försvann ögonblickligt inom den lilla
dörr, som ledde till hennes hem, och återvände
strax med en skål rykande soppa och ett stycke
bröd.
Helt och hållet upptagen af den plan, som
uppstått i hennes hufvud vid soldatens
berättelse, mottog Marie mekaniskt hvad Julienne
räckte henne och tömde i hast soppskålen.
Brödstycket deremot stoppade hon i sin ficka. Derpå
vände hon sig till den vänliga flickan för att
tacka henne. Plötsligt blef hon varse en liten
guldring på sitt lillfinger, den enda prydnad,
som medföljt vid den hastiga alfärden från
hennes hem i Strassburg. Hon drog af den och
ville sätta den på Juliennes finger, men denna
trädde hastigt tillbaka.
»Hur kan ni tänka något sådant,
mademoi-selle», utbrast hon rodnande. »Tror ni att jag
vill hafva betalning för den ringa tjenst jag
kunnat visa er?»
»Jag ville ej heller betala dig, goda flicka»,
sade Marie, i sin tur förlägen. »Jag skattar ditt
medlidande och din vänlighet tusen gånger högre
än den måltid, du gifvit mig. Tag derför
ringen endast som ett minne af den okända, som
du visat kärlek».
I detta ögonblick hördes en grof stämma ropa
den unga flickans namn. Denna ryckte till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
