- Project Runeberg -  Barnens tidning. Utgifven af Evangeliska fosterlandsstiftelsen / Årg. 33 (1890) /
15

(1858-1899) With: Lina Sandell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Det är far, jag måste gå>, sade hon hastigt,
i det hon sköt ringen ifrån sig.

»Du vill alltså inte göra mig till viljes,
Julienne», sade Marie så sorgset, att Julienne vände
sig om>.

• Jag vill icke göra er ledsen, mademoiselle>,
sade hon, »men jag kan inte».

• Men jag kunde taga ditt bröd och din soppa.
Tag du då också detta minne af den stackars
främlingen, som aldrig skall glömma dig».

Nu ropade man än en gång på Julienne; hon
tog ringen och ilade bort, men vände sig än en
gång om och vinkade farväl.

Då porten tillslutits efter henne och Marie för
andra gången stod derute ensam, svek henne
modet ånyo, och hon började bittert gråta. Men
en tanke, som nyss uppstigit i hennes hufvud, en
djerf, vågsam tanke, återvände plötsligt; hon
slutade upp att gråta, reste sig och såg sig
omkring, liksom för att reda sina intryck. Det gick
omkring i hennes hufvud, hennes hjerta slog
våldsamt och fotterna darrade då hon försökte
gå, men likväl gick hon framåt, för första
gången på allvar ensam i verlden, med alla sina
själsförmögenbeter riktade på den tanke, som
nyss inom henne mognat till beslut.

III.

En talrik vakt var posterad vid gallerportarne,
som ledde in till lustslottet Saint-Cloud.
Klockan kunde vara omkring sex på aftonen: den
långa rad af vagnar, som kört fram i allén, de
ridande ordonnanserna, lakejerna, som sprungo
om hvarandra och mängden af kommande och
gående, allt utvisade, att kejsaren för tillfället
bebodde lustslottet.

Stödda mot parkgrindarne, emellan
vaktposternas skyllerkurar, stodo några soldater i en grupp.
De tillhörde de nyss från Egypten återkomna
trupperna, och hade åtskilligt att samspråka om,
under det de rökade sina pipor.

• Sammansvärjningar igen1» sade en, i det han
slog] askan ur sin pipa för att ånyo fylla den.
»Det tycks, som om folk aldrig tröttnade på
sådant».

»Ja, kejsaren måtte inte ha det för behagligt»,
fortsatte en annan. »Att jemt och ständigt
be-höfva frukta för sitt lif, inte allenast på
slagfältet, der är det ju i sin ordning, utan också
hemma i sitt hus, i sina rum, öfver allt! Jag
hoppas,att kejsaren emellertid exemplariskt
straffar förbry t arne, för att afskräcka andra från
sådana försök».

»Hvad talen I om?» afbröt en tredje, som kom
fram och sällade sig till gruppen. »Jag har inte
reda på denna sista sammansvärjning».

»Det hörs att du kommer direkte från
pyramidernas land», inföll den, som först talat,
»annars visste du nog bättre besked. Nå, så hör
då: Pichegru, Georges Cadoudale och Moreau
(skada på karl, han stod sig tappert vid
Hohen-linden), dessa tre och åtskilliga andra med dem,
äro afundsjuka på Bonaparte, de vilja styra
Frankrike sjelfva, ser du. Derför ville de störta
kejsaren, och drogo ej i betänkande att söka bringa
honom om lifvet, för att sedan göra sig till
herrar öfve® Paris och hela landet».

»Lyckligt att det blef upptäckt i tid», sade
den nykomne.

»Tänk, att kejsaren benådat två af
hufvud-männen, Polignac och Itiviére».

»Riviére också? Att Polignac blifvit benådad,
har jag hört, men hur var det med Itiviére?
Kejsarinnan Josefine hade väl sin hand idet också?»

»Ja, det lär hafva gått genom henne.
Rivi-éres slägtingar, en syster och en tant, hade
bönfallit hos henne om att få träffa kejsaren, men
denne hade strängt förbjudit detta. Emellertid
fick han höra, att de ämnade passa på, då han
gick i kapellet, knäfalla och bedja om nåd för
den dömde; och då han ej ville utsätta sig för
flere sådana uppträden, lofvade han att bifalla
deras begäran».

I detta ögonblick kom en undertryckt
snyft-ning talaren att vända sig om, och förvånad
varseblef han strax invid sig en helt ung flicka,
som bedjande betraktade honom, i det tårarne
runno utför hennes kinder.

»Hvad vill ni här, barn?» frågade han.

»Var god och visa mig vägen till slottet
Saint-Cloud», svarade flickan blygt.

Hennes milda, allvarliga ton ingaf sjelfva
soldaterna en viss vördnad, så att de genast svarade:

»Ni är vid Saint-Cloud, mademoiselle; här äro
grindarne till parken».

»Tack»,__ sade den unga flickan, synbarligen
lättad. »Är det väl möjligt att få tala med
kejsaren», fortsatte hon derpå.

»Visserligen, det är inte förbjudet», svarade
den äldste bland soldaterne, hvars panna
van-stäldes af ett bredt ärr efter ett sabelhugg. »Stig
på rakt fram, och tag så af till höger vid
glasdörren, der träffar ni portvakten och han kan
gifva vidare upplysningar. — Stackars barn»,
fortsatte han, i det han med blicken följde
Marie, som aflägsnade sig, »det kan göra en
riktigt ondt att se en så ung varelse gråta så
bittert».

Rädd och darrande gick Marie framåt. Den
tjocke portvakten, klädd i blå rock och med
röda uppslag, promenerade fram och åter på den
plats, dit soldaterne visat henne. Han stannade
vid åsynen af den bleka flickan, som stod
framför honom.

»Kan man få tala med kejsaren?» frågade hon.

»Har ni löfte om företräde?»

»Nej».

»Då är jag ledsen att nödgas säga er, det ni
icke kan få träffa kejsaren», och mannen vände
henne tvärt ryggen och fortsatte sin promenad.
Efter ett ögonblick vände han sig om, och då
han såg henne stå qvar, sade han: »Var god och
aflägsna er, det är tillsagdt att ingen får
uppehålla sig på slottsgården».

»Men jag måste nödvändigt träffa kejsaren»,
invände Marie snyftande.

»Om jag skulle släppa fram alla, som vilja
tala med kejsaren, så finge han icke ett
ögonblicks ro. Derför är det bäst att ni går, först
som sist».

»Bara denna gång!» envisades flickan.

»Vi ha våra order och kunna ej öfverskrida
dem», ljöd det bestämda svaret.

Dessa ord, som påminde Marie om
fångvaktaren i Bicétre, kommo henne att skyggt draga sig
tillbaka. Hon kände det dubbelt svårt att stå
så nära målet, och dock icke kunna nå det.
Men i detsamma hon stod färdig att lyda
portvaktens tillsägelse, varseblef hon en
kammarlakej, som gick öfver gården. Med ett par steg
befann hon sig vid hans sida och utbrast med
förtviflans mod:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:50:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/btefs/1890/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free