Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Guds Lam, som borttager verldens synd»
(Joh. 1: 29), funderade mycket öfver, hvad
som kunde menas med det, att han
»borttager synden». Slutligen gick han till sin
moder och frågade:
»Mamma, jag kan icke förstå hvart alla
de synder, som Herren Jesus förlåter,
taga vägen?»
»Nå väl, Karl, kan du då säga mig hvart
alla de siffror, som du skref på din
griffel-tafla i går, tagit vägen?»
»Dem har jag strukit ut; de finnas icke
längre; de äro helt och hållet utplånade».
»Och på samma sätt», svarade modern,
»förhåller det sig med våra synder, då vi
i tron omfatta Herren Jesus. De äro
utplånade; de finnas icke mer. Guds Lam
borttager verldens synd. Herren kommer
då icke mer i håg våra synder (Jer. 31: 34),
såsom det står i Es. 38: 17: ’Du kastade
alla mina synder bakom din rygg’».
––––––-
Under Italiens himmel.
Skizz af J. C. v. Hofsten.
(Med planch.)
i voro försjunkna i stum beundran af
Wi naturens skönhet. Det var en
vinter-dag, men en vinterdag utan köld och
snö, under Italiens djupblå himmel, med
solglans och färgprakt, doftande blommor
och glänsande frukter. Genom de öppna
fönstren inströmmade den friska hafsluften
och det dämpade bruset af vågornas svall
mot stranden, båda en helsning från det
oroliga, men underbart sköna Medelhafvet,
hvars färgton täflade med himmelens azur
och nu visade sig för oss på afstånd,
framskymtande mellan trädgårdens orange- och
citronträd, höga cypresser och smärta palmer.
Den vackra taflan saknade ej heller
lef-vande bilder, ty iförd en hvit drägt stod
en reslig man och såg sig om i
trädgården, under det hans kraftfulla högra hand
omslöt skaftet af en stor knif. Med
till-hjelp af fantasien var det lätt att i denna
hvitklädda gestalt se en tjenstgörande
of-ferprest, färdig att stöta sin skarpa knif i
ett blödande offerdjur, men i verkligheten
var det dock helt enkelt hotellets kock.
Vår talträngda städerska hade väl låtit
oss förstå, att det stundom gick stormigt
nog till i köksregionerna och att kocken
vid dessa uppträden spelade en framstående
rol, men att han, trots knifven, ej hade
några mordiska afsigter var tydligt, ej blott
för oss utan äfven för pudeln Fido,
hvilken i så fall hade varit närmast till hands
att blifva offret.
Fido, som vid kockens inträde låg och
gassade sig i solskenet, fick tvärt om
brådt-om att springa upp under muntert
skällande. Han viftade med sin lilla stubbiga
svans och slickade sig om munnen på ett
sätt, som tydligen förrådde så väl glada
förhoppningar som ljufva minnen. Och
Fido kunde gerna vara glad och bakom
sina buskiga ögonbryn med ömt förtroende
blicka upp till sin vän. Han fick blott
smekningar och vänliga ord, hvilka
kanske äfven inneburo löfte om någon
läckerbit till middagen.
Vi kunde ej höra hvad som sades, men
blefvo helt vänligt stämda mot den
mörkhyade kocken och följde med intresse hvad
han vidare tog sig till, innan han
återför-svann i sitt rike.
Knappt hade han talat till slut med Fido,
förr än han med en smidig rörelse reste
sig upp, höjde armen med den i solskenet
blänkande knifven och skar ned en qvist
med några citroner från närmaste träd.
Det var en mycket fredlig och obetydlig
handling, och dock framkallade den
ovil-korligt en jemförelse mellan södern och
norden. Huru annorlunda tog ej detta sig ut,
emot det, när kanske samtidigt en
beskedlig köksa derhemma, blåfrusen och snufvig
kommer inspringande i kryddboden för att
köpa ett par citroner? Vid den jemförelsen
kom onekligen norden till korta och det låg
ej så litet afund dold i den beundran,
hvarmed jag utropade: »Ack, hvad söderns folk
äro lyckliga! Huru lätt är det ej här att
lefva, emot uppe i vår kalla, mörka nord!»
Och såsom ett svar på mitt utrop fingo vi
i det samma höra en späd stämma,
ackom-pagnerad af en temligen gnällande musik,
sjunga: »Bella Italia».
»Vi, d. v. s. tvenne resande svenskor, utan
anspråk på att för egen del ådraga sig våra
läsares uppmärksamhet, lyssnade leende till
lofsången öfver Italien, som kom i ett så
lämpligt ögonblick. Vi afvaktade nyfiket
att få se sångaren, hvars toner nådde oss
från andra sidan af trädgårdsmuren. Länge
behöfde vi ej vänta förrän den lille
trubaduren uppvaktade oss.
Med sitt instrument framför sig kom han
ganska riktigt intraskande äfven i vår
trädgård och då vårt fönster händelsevis var
det enda, der någon för ögonblicket syntes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
