Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till, var det just framför oss han stannade
och vi, som fingo serenaden.
Vi tillropade honom ett muntert
välkommen och huru strålande gladt och sundt
var ej det runda, solbrända barnansigtet,
som tittade upp på oss, då han nickade
tillbaka och ropade sitt: »Bon jour, mes
dames»; ty ehuru vi voro inom Italiens
gränser, var det på franska han helsade oss.
Ett tillmötesgående, som betydligt
underlättade vår närmare bekantskap.
»Hvad heter du, liten?» frågade vi.
»Luigi, Luigi Rietti», svarade han.
»Rietti, Rietti? Hvar har jag hört det
namnet förr?» sade min reskamrat vänd till
mig, under det den lilla Luigi var
upptagen med att stämma sitt instrument.
»Det förefaller också mig bekant. »Jo,
nu vet jag hvar jag har hört det!
Kommer du ej ihåg den långa historia
Fran-siska underhöll oss med i morgse, då hon
städade vårt rum och oupphörligt afbröt
sitt arbete för att, med handduken öfver
armen, beskrifva hvilken uppståndelse det
i går afton hade varit i köket, då herr
Rietti blifvit så upptänd af vrede för det
den stackars Nicolo hade råkat slå ut
skosvärta på köksbordet?»
»Jag förstår! Rietti är ingen mer och
ingen mindre än vår ståtlige kock!»
Lille Luigi var nu färdig med att vrida
på skrufvarna af sitt instrument.
Huruvida något annat ändamål var vunnet
dermed, än det nöje det skänkte den lille
konstnären, lemnar jag derhän. Och innan vi
fingo tid att återupptaga samtalet, hade han
redan börjat sitt första nummer.
Om än konstnjutningen icke var så
synnerligen stor, då sången ofta var temligen
falsk och ackompagnemanget ej heller utan
brister, ville vi dock ej såra den unga
konstnären med några ogrannlaga afbrott, utan
lyssnade med tillbörlig uppmärksamhet.
Då sången var slut, såg Luigi upp till
oss med en så strålande belåtenhet, att vi
omöjligt hade hjerta att svika hans
förhoppning om beröm, och vi belönade honom
med bravorop och handklappningar.
Han nickade, lyfte på hatten och log så
att de hvita tandraderna lyste fram mellan
de röda läpparna. Det visade sig dock att
vårt bifall ej var för honom så
tillfredsställande, att han för detta glömde den
mera reela sidan af saken; ty med mycken
affärsvana räckte han fram sin lilla
knubbiga hand och utropade:
»En slantI»
Vi lofvade honom, att han skulle få en
! slant och kanske flere, om han kom upp
I till oss och hemtade dem. Detta lät han
( ej säga sig två gånger, och, för att ej
utsätta honom för att möjligen blifva afvisad
af hotellbetjeningen mötte vi honom sjelfva
j på trappan och förde honom upp till vårt
rum.
Han fick sina slantar och gömde dem
| omsorgsfullt i en liten skinnpung. Skulle
| han sjunga och spela mera för damerna?
frågade han.
Nej, icke nu. Vi ville prata med
ho-j nom, höra hvar han hade sitt hem, sina
föräldrar o. s. v. Våra frågor kommo
något brådstörtadt öfver honom och han
stir-j rade på oss utan att svara.
Den lille gossens klädedrägt liknade ej
I den, som bars af landtbefolkningen i den
trakt, der vi befunno oss, och vi trodde
oss förstå att han snarare var hemma i
Savoyen. Sedan vi lemnat honom’ litet
andrum att hemta sig efter öfverfallet af
våra frågor, sade jag derför:
»Luigi, du har haft lång väg att gå.»
»Ja, ja, ja», sade han, och hvarje
ja-kande åtföljdes af en bekräftande nickning.
»Är du ensam?»
»O nej, min moder är med mig.»
»Lefver din fader?»
Vid denna fråga antog Luigis anletsdrag
ett allvarligt uttryck och han tvekade att
svara, men efter någon besinning sade han:
»Ja, nog lefver han.»
»Hvar är han?»
»Det veta vi ej, men vi skola söka reda
på honom. Det är derför vi hafva lemnat
mormors hem långt borta bland bergen»,
tillade han hemlighetsfullt.
(Forts.)
–<■&■>–-
Ett minnesrikt slott.
(Med planch.)
trebro slott är en af de minnesrikaste
platser vårt land har att uppvisa.
Bygdt, eller enligt en annan uppgift,
iståndsatt af Birger Jarl, är det minst lika
gammalt som Stockholms stad. Dock äro
de första händelser, som vår historia
förknippat dermed, icke äldre än sedan
Engel-brekts dagar.
Engelbrekt hade i förläning erhållit
Örebro slott, hvilket han sjelf eröfrat från
danskarne. Dessförinnan hade dock en annan
man, den mäktige riddaren Bengt Stensson
Natt och Dag till Göksholm, ifrigt önskat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
