Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Indianbarn i missionsskolan.
(Med plancli.)
för någon tid sedan, skrifver en vän
till barnen, tillbragte jag en vecka
jA i en skola för indianbarn i norra
Amerika. Der voro icke mindre än
84 barn, gossar och flickor.
Undervisningen började hvarje morgon med bön och
bibelläsning. Barnen visade sig hafva god
uppfattning och godt minne, samt gåfvo i
allmänhet rediga och klara svar. Det var
förvånande att se med hvilken lätthet de
utförde sina räknetal på den svarta taflan,
och huru säkert de oftast räknade.
En dag vandrade jag öfver prärien för
att besöka en annan indianstam, kallad
Modoc. En man, som fått tillnamnet
»ång-båts-Frank», och hvilken en tid varit en
stolt och blodtörstig krigare, mötte oss vid
vår ankomst till byn och bad oss taga
herberge i hans hus. Hans ansigte lyste af
kärlek och vänlighet och så snart han fört
oss in i sitt hus, bad han oss hålla en
bönestund med honom. Hans hustru, också
en kristen, med utpreglade indianska drag
och korpsvart hår, förenade sig med oss i
bönen. Sedan jag först bedit, bad Frank.
Han började att tala på indianernas språk,
men slutade på engelska. Och det tog djupt
i mitt hjerta, då han bad Gud välsigna
den vän, som kommit öfver hafvet från
Europa för att besöka de fattiga indianerna.
Efteråt gjorde han mig en gåfva af en båge
och några pilar, hvilka han önskade att
jag skulle behålla till ett minne af honom.
Dagen derpå besökte vi skolan i byn, och
det var en glädje att se »ångbåts-Franks»
lille sju årige son resa sig upp oeh läsa
bredvid missionärens lilla ljushåriga dotter,
som var af samma ålder som han. Den
lille indiangossen såg mycket bestämd ut,
och man märkte att han föresatt sig att
blifva herre öfver de svårigheter, som det
främmande språket lade i vägen för
honom. Innan vi lemnade skolan deltogo vi
med barn och lärarinnor i en innerlig bön.
En annan dag besökte jag en liten
indiangosse, som syntes ligga på dödsbädden.
Hans bleka, mörkhyade ansigte hvilade på
en snöhvit kudde, öfver hvilken det svarta
håret låg utbredt. Hans fader, som varit
en uppriktig kristen, hade dött af lungsot.
»Charlie», vårdades af en gammal moster,
som under många snyftningar sade:
»När han är borta, har jag ingen qvar».
För några år sedan kom en stackars
okunnig fader- och moderlös flicka af
modoc-indianernas stam till missionsstationen och
begärde att blifva upptagen der. Hon fick
också tillåtelse att stanna qvar. En dag
fick hon se en tafla, som framställde
Kristus på korset. Förundrad frågade hon de
andra skolbarnen hvad detta skulle betyda.
De visade henne till lärarinnan, som på
ett enkelt och lättfattligt sätt omtalade för
henne, huru Herren Jesus kommit i
verl-den och lidit och dött för våra synder.
Tårarne strömmade härunder från den lilla
flickans ögon, och hon kunde på en lång
stund icke få fram ett enda ord. När hon
ändtligen kunde tala, var det första, som
kom öfver hennes läppar detta: »Ack, nu
vill jag aldrig, aldrig mer göra något ondt!»
Hennes hjerta var så öfverväldigadt af
Herrens Jesu kärlek, att hon aldrig mer ville
göra något, som kunde bedröfva honom,
utan i allt söka täckas honom.
Från detta beslut vek hon ej heller. Och
i den mån hon växte upp och förvärfvade
sig mera kunskap i himmelska och
jordiska ting, blef hon till stor hjelp inom
missionshuset och missionärens hustru kallade
henne med glädje sin högra hand. Hon
utöfvade ett stort inflytande på barnen i
missionsskolan, och blef omsider gift med
en omvänd man af sin egen stam, och de
båda förestå nu tillsammans en kristen skola
bland indianerna.
Missionssång.
l$«| ednaverldens långa natt
Inom kort skall ändas,
Mörkret vika, lifvets ljus
Skall bland folken tändas.
Frostig vinter flyr sin kos,
Våren kommer åter:
Turturdufvans ljufva röst
Nu sig höra låter.
Aldrig mer i törstigt land
Källor skola tryta;
Genom ödemarken hård
Strömmar skola flyta.
Stora under skola ske,
Efter Herrens vilja,
Sjelfva vilda öknen skall
Blomstra som en lilja.
Medan denna sälla tid
Vi i tron förbida,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
