Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lämplig vård, gjorde Rietti ej någon
invändning mot att följa lagens handhafvare.
»Än Luigi då? Hvad gjorde han? Hvar
är han?» frågade vi.
Allmän förvåning! Hvem var Luigi?
Nu vardt det vår tur att berätta, och i
största korthet redogjorde vi för vår
bekantskap med den lille musikanten, utan
att omtala det intryck, som tanken på Guds
ledning hade gjort på honom, då det
föreföll oss vanhelgande att göra det inför en
åhörarekrets, bland hvilken det fans
personer, hvilka tyvärr kunde räknas till de
»bespottare».
En gammal älskvärd engelsk fru, som
först helt nyss inkommit i salongen,
till-nickade oss ett vänligt och betydelsefullt
»all right», och då hon vid bordet hade
sin plats bredvid oss, hade vi goda utsigter
att under middagen få närmare
upplysningar om Luigi. Ty att hon med sin
lef-vande och praktiska menniskokärlek hade
tagit reda på saken och ej låtit sig nöja
med hörsägen och ett overksamt deltagande,
derpå tviflade vi ej.
»Men, mitt herrskap, middagen?» afbröt
oss en gammal tysk general, och hans
utrop fann genklang. Litet hvar kände vi
att middagen var betydligt försenad, och
det var med frisk aptit vi skyndade till
matsalen. Det kom särdeles lägligt att vi
voro duktigt hungriga, ty det var ej blott
den förbrända kalkonen, som vittnade om
förvirringen i köket och frånvaron af den
erfarne kockens skicklighet.
Fru M. hade ganska riktigt varit den
första bland gästerna i hotellet, som fått
reda på sorgespelet i köket och med vanlig
beslutsamhet gripit in med sin offervilliga
hjelpsamhet. Hon hade varit doktorns högra
hand och ställt så till, att den sjuka ej
förts till det allmänna sjukhuset, utan fått
komma till ett enskildt hem, der fru M.
visste att hon skulle få öm vård och äfven
kunde få hafva sin gosse med sig, hvilket
den vänliga beskyddarinnan ansåg vigtigare
för moderns lugn, än de förmåner sjukhuset
kunde bjuda.
Lille Luigi hade väl varit uppskrämd,
men ingalunda förtviflad. Han hade sagt,
att nu voro hans fader och moder goda
vänner igen, och att det nog var den gode
Guden, som stält så till. Denna barnets
fasta tro på Guds styrelse hade öfverraskat
fru M.
För henne omtalade vi nu hvad vi varit
vittne till på förmiddagen, och aldrig glöm-
mer jag uttrycket i hennes kära gamla
anlete, då hon med tårglänsande ögon
lyssnade till detta vittnesbörd om tro och
bönhörelse.
»Det Riettiska dramat», såsom händelsen
vanligtvis kallades, utgjorde några dagar
ett omtyckt samtalsämne ej blott inom vårt
hotell, utan äfven i allmänhet bland
infödingar och främlingar på platsen, och gaf
anledning till dispyter, utläggningar,
gissningar och förvridningar i oändlighet. Men
när saken vardt utredd, mannen frikänd
och hustrun, såsom det sades, på
bättrings-vägen, slappades intresset och pratet
af-stannade.
Kanske skulle äfven vi hafva följt
strömmen och snart förlorat vår lille vän ur sigte,
om vi ej, tack vare fru M:s verksamma
deltagande för familjen Rietti och hennes
lifvande umgänge, fått se djupare in i
förhållandena och äfven fått tillfälle att
närmare lära känna de handlande personerna.
Paolo Rietti var en lidelsefull, glödande
sydlänning, lätt uppblossande till både godt
och ondt, hänsynslös i hat såväl som i
kärlek. Hans hustru, Anine, var deremot
en mera stilla och inåtvänd natur. Hon
älskade sin Paolo djupt och innerligt och
fann sig tåligt i hans uppbrusande lynne;
men detta ständigt lugna tålamod retade
och tröttade honom. Under sina långa
uppehåll borta från hemmet hade han
råkat ut för många frestelser och ej blifvit
beståndande. Vid sitt sista besök i hem- |
met hade han funnit hustrun mera all- i
varlig och stilla än förr, och han vantrifdes
i hennes sällskap. Då fick han en dag i
ett muntert lag höra gyckel och
förbannelser utslungade mot några kättare, som
sades hafva hemliga sammankomster i
trakten, vid hvilka det påstods att också Anine
brukade vara närvarande. Han råkade i
raseri, och berusad som han var, störtade
han hem till Anine, som han öfveröste med
skamliga och orättvisa beskyllningar.
För-gäfves förklarade hon, att hela hennes brott
bestod uti att hon afhört en enda
protestantisk predikan af en valdensisk lärare,
som uppehållit sig några dagar i byn.
Han ville ej lyssna till hennes ord, han
retade upp sig sjelf och slutade med att
förbanna henne såsom en affälling från den
heliga katolska kyrkan, i det han
förklarade att han aldrig mera ville se henne för
sina ögon. Derpå flydde han bort och
ansåg sig fri.
Att Anine återvände till sin moder visste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
