- Project Runeberg -  Barnens tidning. Utgifven af Evangeliska fosterlandsstiftelsen / Årg. 33 (1890) /
51

(1858-1899) With: Lina Sandell
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dern, som låg i samma rum, i armen och
sade: »Fader, det är ju åter godt emellan

oss?»

På samma sätt kan det äfven blifva
emellan Gud och oss. Ehuru vi fått våra
synders förlåtelse, tränger sig dock dagligen
mycken synd emellan Gud och oss, och vi
behöfva hvarje afton förvissa oss om- att
hlodet är struket på våra dörrträn, att
Kristus har förlåtit våra synder. Väl vore,
om alla gossar och flickor kände, som den
der lilla flickan, hvilken icke hade någon
ro, förr än hennes fader sjelf försäkrat henne
att blodet var struket på dörrträden, eller
som den gosse, hvilken ej kunde sofva,
förr än han visste att allt åter var godt
mellan honom och fadern. Ro och frid
får den, som hvarje afton af uppriktigt
hjerta beder Gud om förlåtelse för hvad
han under dagen gjort honom emot. Jag
tänker att påsken äfven efter Kristi lidande
fick behålla sitt namn (förbigång), emedan
det efter den tiden betecknade detta i ännu
högre och fullare mening, då Gud för Jesu
skull nu kunde låta syndens straff gå förbi
alla sina barns hjertan och dörrar.

Israels barn skulle hafva sina reskläder
på sig med staf i händerna och skor på
fotterna, då de skulle gå genom öknen till
det utlofvade landet. Så gifver ock vår
fader i himmelen åt hvarje litet barn i
dopet en skön hvit drägt, syndaförlåtelsens
och Jesu rättfärdighets hvita drägt, på det
att vi må blifva helgade och få arfsrätt
och barnanamn hos Gud i himmelen. Till
staf gaf Gud oss sitt ord och bönen, och
skor på våra fötter fingo vi äfven, ty vi
fingo makt att vandra såsom Guds barn,
d. v. s. att vända oss bort från synd och
allt ondt. Då vi få en dyrbar klädning,
måste vi väl akta den; så måste vi vara
mycket rädda och aktsamma om vår hvita,
fina klädnad, ty den är högst dyrbar. Den
har kostat Jesu lif och blod, och den
måste räcka icke allenast under resan utan
äfven sedan vi nått målet, det sälla,
underfulla Kanaan.

Liksom olydnad, motsträfvighet och
missnöje ofta störde barnaförhållandet mellan
Gud och Israels folk, så måste äfven
barnen taga sig till vara för dessa fel, som
alltid sätta fula fläckar och märken på den
hvita klädnaden. Låtom oss stödja oss mot
den staf Gud gifvit oss i sitt ord, bedja
Frälsaren hjelpa oss att strida mot allt, som
förhindrar vandringen mot himmelen och
stadigt blicka upp till honom, hvilken så-

som en eld- och hrolnstod skall vandra
framför oss, -troget visande oss vägen.

Upp min tunga att lofsjunga
Hjelten, som på korsets stam,

För oss blödde, led och dödde,

Som ett menlöst offerlam!

E. L.

–––-tSä–––-

Från norska bygder.

Resebref till de hemmavarande.

Af Georg K.

(Med planch.)

Kristiania 20 aug. 188 .

Jag är visserligen i Kristiania, men I kunnen
icke komma från Granherreds kyrka, der jag
sist Dmnade er, i ett hopp hela den långa
vägen till Korges hufvudstad. Allt måste gå i
ordning, och således måste vi vid Bolkesjö taga en
öfverblick af den härliga utsigten, stanna en
natt i Kongsberg och göra ett kort uppehåll i
Drammen, innan I fån höra om de
märkvärdigheter Kristiania har att bjuda på.

Bolkesjö ligger mycket högt, ej mindre än
1740 fot öfver hafvet, och man har härifrån den
präktigaste utsigt med snöfjell i fonden.
Gårdens egare, Ola Bolkesjö, ty bönderna i Norge
kallas såsom I veten alltid efter sina gårdar, lär
anse sig i hög grad förnärmad, om en resande
ej aflägger besök hos honom. Yi tyckte
dessutom att det skulle vara roligt se en sådan äkta
norsk storbonde och gingo derför till honom
medan hästarne rastade. Han var mycket styf
och lät oss, småfolk, både i ord och later väl
förstå, att han icke var den, som behöfde krusa.
Morbror Kristof förstod dock att småningom
mjuka upp honom och då han slutligen med
den mest torroliga skrytsamhet fått visa oss de
dyrbarheter och märkvärdigheter, som följt med
gården från far till son många slägtled igenom,
såg han riktigt genombelåten ut och bad oss
vara välkomna en annan gång igen. Med icke
mindre stolthet förevisade han det rum, der den
tyske kronprinsen (den numera döde kejsar
Fredrik) 1873 intog middag. Den bonden lyfter icke
först på hatten då han möter en herreman.

Vägen emellan Bolkesjö och Kongsberg
företer på sina ställen en alltigenom norsk natur:
vild, ödslig, storslagen. Vi kände oss ock i
stämning, då vi flere gånger fingo höra högt upp från
fjellen den der egendomliga, med den norska
naturen så väl öfverensstämmande, halft
klagande »jodlingen». Äfven mötte vi en »gut»
och en »jente» i sina egendomliga drägter
vandrande vägen framåt.

I Kongsberg lågo vi öfver natten och det var
nära på att vi icke kommit af med morgontåget,
så envis var vår värd att vi skulle stanna och
bese stadens bekanta silfvergrufvor. Det kunde
nog hafva varit roligt att se »hvor det glænsende
sølver ligger fremme i dagen», eller »kaste et
blik ind i det hus, hvor sølvstufferne
opbevares», såsom vår värd uttryckte sig med ögon
strålande af hänförelse vid blotta tanken på all
denna härlighet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:50:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/btefs/1890/0051.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free