Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jernbanestationen i Kristiania stod en ung man
med norsk studentmössa. Han såg sig spejande
omkring och våra ögon möttes flere gånger, der
jag stod i fönstret, innan han slutligen med det
norska beslutsamma uttrycket, som synes mig
så karakteristiskt för hela norska folket, styrde
kurs på mig och artigt helsande, frågade om jag
icke var — just densamme som jag är. Med ett
hurtigt språng var han uppe i kupén,
presenterande sig som kandidat Cr., brorson till en af
morbror Kristofs ungdomsvänner bland
univer-sitetsprofessorerna.
Denne, som blifvit underrättad om morbrors
ankomst, men af något ondt i benet var
förhindrad att sjelf infinna sig vid stationen, hade
ålagt brorsonen att taga oss om händer och
visa oss stadens alla sevärdheter innan han på
aftonen förde oss ut till professorns
sommarvilla.
Utanför stationshuset väntade ett elegant
ekipage, i hvilket vi genast bjödos att stiga upp
och så bar det i rask fart af genom Kristiania
öfver Ladegårdsön och till Oskarshal. Utsigten
uppe från tornet är hänförande och påminde
mig mycket om utsigten från Mosebacke eller
Katrinahissen ut åt segelleden.
Oskar I lät under åren 1847—51 uppföra
Oskarshal, hvilket såsom lustslott förefaller mig
ganska anspråkslöst, i synnerhet till det yttre. I
sitt inre gömmer det många dyrbara konstverk
och målningar. I salongen finnes en mängd
zinkstatuetter af gamla norska konungar och en
fris med medaljonger, framställande gamla
be-i römda nordmän. I »dagligværelset» finnes Borchs
! berömda marmorfriser öfver Fritiofs saga, som
| intresserade mig mest, och fyra stora härliga
målningar från Sognefjorden af Gude.
Tiden medgaf icke något besök vid den eljest
j af alla resande besökta Frognesæteren utan
gjorde vi i stället en lång skön >kjöretur> omkring
hela Ladegårdsön, som föreföll såsom en riktig
lustgård, så fruktbar och bloinsterrik.
Kristiania anlades redan 1624 af konung
Kristian IV, sedan det gamla, af Harald Hårdråde
anlagda Oslo, kort dessförinnan förstörts af eld.
Den nedbrunna stadens invånare säges till och med
under Akershus’ kanoner blifvit befallda att flytta
in. Flere gånger ha svenskarne belägrat staden
och en gång, 1658, satte invånarne sjelfva eld på
förstäderna af fruktan för svensk inkräktning.
Såsom gäster hos vår artige och välvillige
norske värd kändes det rätt obehagligt att tänka
härpå, och vi låtsade derför under hela tiden
icke om annat än att norrmän och svenskar
alltid stått och fortfarande stå på den mest
förtroliga fot med hvarandra. Hufvudstad har
Kristiania icke varit längre än sedan 1814, ett årtal
hvilket vi också ömsesidigt undveko att nämna.
Många präktiga byggnader finnas, såsom det
kungliga slottet, omgifvet af en präktig park.
Framför slottet står Karl Johans ryttarstaty,
upprest genom bidrag från hela folket.
Universitetshuset är storartadt. Vi voro väl ett par
timmar derinne. Kandidaten var naturligtvis
såsom barn i huset och visade gamla luntor och
manuskript, som bragte morbror Kristof i
hänryckning, men mig i nysning af dam och
mögellukt. Tänk hvad bakterier der skola frodas!
Stortingsbyggnaden är kolossal, men gör oaktadt
sina väldiga stenmassor, intet tilltalande intryck.
Den stora, planterade Eidsvoldsplatsen i omedel-
bart sammanhang med den s. k. studentlunden
ser mycket inbjudande ut. Vi stannade en stund
framför Henrik Wergelands staty, som aftäcktes
den 17 maj 1881. Trefaldighetskyrkan är en stor
murstensby ggnad i spetsbågsstil; dess inre fick jag
dock icke se. Akershus gamla slott och fästning
tager sig ärevördigt ut på sin höjd. Ända till 1740
tjenade det som kungligt residens, men nu tjenar
det till rustkammare. I ett litet torn på
sydsidan sades de kungliga regalierna, kronan,
äpplet och spiran förvaras. Under kyrkan visas en
mängd dystra fängelser. På fästningens öfversta
bastion stå flaggan och salutkanonerna.
Klockan var närmare 8 på aftonen, då vi
slutligen stannade framför porten till professorns
sommarbostad vid Drammensveien. Vi blefvo
på det hjertligaste mottagna och professorn sjelf
var i sanning en riktig karlakarl, både till
utseende och sätt. Han sade allt hvad han sade
med sådan kraft och öfvertygelse, att jag tycker
det nästan skulle vara omöjligt att icke böja
sig för den mannens ord. Sjelf af ett
tillfälligt ondt i benet bunden vid soffan, blef denna
den medelpunkt, kring hvilken alla samlades.
Kandidaten och jag gjorde visserligen en tur
omkring den vackra trädgården, men jag hade den
dagen sett så mycket vackert, att jag längtade
in till mannen derinne. Frun var en ståtlig dam
med grått här och ungdomligt ansigte, hvaröfver
hvilade ett drag af stilla vemod. Kandidaten
berättade att professorns aldrig haft mer än en
son, och att denne, just som han med största
beröm tagit sin studentexamen, drunknat vid
badning, och att föräldrarne efter den
hjertesorgen aldrig rätt hemtat sig. Ingen af
universitetets lärare åtnjöt större aktning och egde
studenternas förtroende i så hög grad som han,
sade kandidaten, och det förstod jag godt.
Nästa gång I fån höra af mig är jag nog
kommen in på svensk mark igen. Morbror Kristof
säger, att vår hemfärd måste gå i sporrsträck.
Eder Georg.
–-►8884––
Gabriella Mentonini.
En bild från reformationen i Venedig.
(Forts, och slut från foreg. n:r).
Och gondolieren sjöng: »Gud har gifvit dig
en liten son, och den späde gråter efter sin
fader. Natten saknar stjernor och dagen har
intet ljus, förrän maken återvänder, trogen sin
bekännelse med ära».
Antonio upphörde icke att sjunga dessa få, i
rörande ord, förrän han såg en hand räckas ut
genom gallret och en sten nedkastas, omkring i
hvilken var bundet ett papper, hvarpå med en
nål voro prentade dessa ord: »Tacka och prisa
Herren och gråt icke efter mig, ty om vi ej mera
få återse hvarandra, har Gud beskärt dig en
son, som kan trösta och stödja dig i kommande
dagar. Vi hafva ock det vissa hoppet att få
vara evigt tillsammans inför Guds tron, och detta
hopp må väl uppväga allt lidande på jorden.
Till dess, min dyrbara Guds gåfva, farväl!»
Antonio upptäckte den lilla stenen, lösgjord
ur fängelsemuren, och gömdeden. När den
stackars hustrun läste helsningen, betraktade hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
