Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gossen, som för henne tycktes vara en afbild af
den frånvarande fadern och maken. Hennes
hjerta böjde sig djupt nnder Herrens hand, och
hviskade sakta: »Hjelp mig, Herre, att utan knot
tömma den bittra kalken i botten».
Månader hade förflutit och ännu fans intet
hopp om Mentoninis befrielse. De båda
ma-karne hade uttänkt ett nytt sätt att meddela
sig med hvarandra. Vincenzo hade aldrig sett
sin son, ty all förbindelse med den yttre
verl-den var för honoin på det strängaste afskuren,
men en liten brefdufva, som under en lång tid
ej upptäcktes bland sina flygande kamrater, hade
fört mången helsning till och från fängelset.
Gabriella hade på det lilla bladet, fästadt med
ett rosenrödt snöre under vingen, tecknat
månget tröstande språk ur den heliga skrift, samt
tillbaka erhållit mången uppmaning till
tålamod och undergifvenhet för Guds vilja. Detta
af båda så högt värderade sätt att meddela sig
fick dock icke länge fortfara, ty när Gabriella
en morgon kom ut på balkongen för att som
vanligt mata den lilla budbärarinnan,
förvånades hon att icke höra hennes
välkomsthels-ning. Ack, den lilla fågeln låg död, betäckt
med blod, och vid dess hals upptäckte hon ett
papper, på hvilket stod skrifvet: »aldrig mera».
Den stackars Gabriella! Hvad skulle hon nu
göra? Hon tänkte hit och dit, tills hon
slutligen påminde sig, att en gammal vän till hennes
familj under den förflutna veckan inflyttat i en
ny bostad, belägen midt emot det fängelse, der
hennes make under månader försmäktat utan
någon kärlekens blick från de sina. »Hade jag
ej den mäktiga trösten i mitt hjerta, att allt är
väl för dem, som hafva Gud kär, skulle jag
längesedan hafva dött af längtan att få se dig», hette
det i ett af de bref dufvan nyss öfverfört till
Vincenzo.
Gabriella lyckades att erhålla en bostad i det
hotell, der hennes gamle vän redan bodde, och
till sin obeskrifliga glädje märkte hon, att
hennes man på en viss timme af dagen jemte
andra fångar promenerade på en stor inhägnad
gård derutanföre. Itedan flera timmar före den
tid, då hon kunde hoppas att sålunda uppfånga
en skymt af honom, stod Gabriella vid fönstret,
med sin späda son på armen.
Mentoninis förhör uppsköts gång efter annan,
ty just vid denna tid uppstod en häftig politisk
strid i Venedig, och folkets sinnen voro så
upptagna af hvad de ansågo mera vigtigt än
religionstvister, att det syntes som skulle Vincenzo
Mentonini få tvina bort i fängelset. För hans
tåliga och lidande hustru hade tiden medfört
många och ökade lidanden. Vi hafva omtalat,
huru hon en viss timme på dagen kunde från
sitt nya rum se en skymt af sin man, då denne
promenerade på fängelsegården. Det ständiga
fixerandet af en enda punkt — ty långt förrän
den efterlängtade timmen var inne, var Gabriella
på sin post — hade emellertid medfört ett
försvagande af synen, som mycket oroade henne.
Läkaren förbjöd henne allt användande af
ögonen och tillsade henne att binda öfver dem en
duk af venetianskt silke för att skydda dem för
det allt för starka ljusskenet. Ingenting kunde
dock afhålla den öfvergifna qvinnan från att i
middagssolens starkaste sken stå vid fönstret
och skåda ut efter den vän, som var henne
kärast på jorden. »Om jag blott får se en skymt
af detta kära hufvud, grånadt i fängelset», sade
hon, »är det mig lättare att säga: Fader ske din
vilja — efter så hafver varit behagligt för dig».
IV.
Allt hopp om Mentoninis befrielse var förbi.
Tiden hade hastigt förflutit för invånarne i den
sköna staden vid hafvet, men för den stackars
fången — huru lång hade den icke varit! Genom
en fångvaktares välvilja hade Mentonini fått ett
bref frän sin hustru, det första på två år. Hans
hjerta slog våldsamt, då han hörde talas om,
huru hans son kallade honom »käre fader», och
huru han på sitt barnsliga vis yttrade: »Min
fader har gömt sig och låter mig gråta hos min
moder». Mentonini hörde med oro, att hans
hustru höll på att förlora sin syn. Han erinrade
sig så lifligt hennes öppna, klara blick. Skulle
den nu mera aldrig möta hans? Den starke
mannen, som uthärdat så mycket,, gret likt ett
barn vid denna tanke.
Omsider inträffade det ögonblick, då Gabriella
för sista gången skådade sin sons anlete, hon
var nu fullkomligt blind! Det beständiga
seendet på en enda punkt, den själsspänning,
hvar-uti hon dagligen under åratal hållits i afvaktan
att få se sin make — allt detta hade slutligen
beröfvat henne synen.
Alla tankar på henne sjelf trängdes dock snart
i bakgrunden, då det blef bekant, att domen
öfver Mentonini och flera andra skulle afkunnas
af inqvisitionen. Åtföljd af sin mor, som ledde
hennes vacklande steg, sökte Gabriella hvar och
en, som hon möjligen ansåg kunna fälla en
förbön för hennes make, men den republikanska
styrelsen var förskräckt öfver den nya läran,
hvilken hotade att tillvinna sig allt flera
anhängare, och hade beslutit att qväfva den, innan
någon allvarsammare skada skulle uppstå genom
dess spridande.
Slutligen kom den dag, då Mentonini ännu en
gång skulle ställas inför domstolen. Han hade
till bragt flere t immar i bön, och presten, som
hade själavården om hand, gaf honom ej lång
beredelsetid, då han fann, att denne fånge icke
syntes gifva akt på hans förmaningar.
»Det är ännu icke för sent, min son, att
återkalla», sade den listige mannen. »Din hustru
och hennes moder äro på piazzan med din son,
väntande att få veta ditt öde».
»Gud skall uppehålla dem och mig», sade den
förkrossade mannen, »och om det är hans vilja,
att genom de högsta qval föra mig in i den eviga
härligheten, förtröstar jag ännu på honom, som
dog för mig. Återkalla? Nej, om jag också
tillförsäkrades den högsta lycka på jorden, skulle
jag icke vilja förneka min tro; icke för allt hvad
verlden kunde bjuda mig, ville jag förlora
hoppet om ett evigt lif hos inin Frälsare, som löst
mig med sitt blod. Han blygdes icke att
bekänna sig till mig, skulle jag då blygas att
bekänna mig till honom?»
»Eländige kättare, vet då att inom tvenne
sol-hvarf skall din aska förblekna på piazettan».
En märkbar rysning for öfver den arme
Mentoninis ansigte, men med ett lugn, som var en
frukt af Guds Åndes inneboende i hjertat, sade
han:
»I kunnen endast taga mitt lif. Man har
förnekat mig allt, som gaf lifvet på jorden något
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
