Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 BARNENS TIDNING. P** 8.
Kastor. % (Med planch.) -YJ£astor var en ullig pudel med stora, AV kloka och tillgifna ögon. Visserligen o;9 var han en favorit på herrgården, ^ der de vackra och fina
»herrgårds-barnen» så gerna lekte med honom, men mest hade han dock fästat sitt lilla
hund-hjerta vid vallflickan Anna med de friska kinderna och de många visorna. Han
tycktes nästan förstå både hvad hon sade och sjöng, och hade svårt att skiljas från henne. Och hon, stackars liten, hade ej heller så många vänner att hon kunde försaka en trogen hunds vänskap och tillgifvenhet. Det var en strålande vacker
söndagsmorgon på högsommaren. Himmelen hängde hög och blå öfver den bo.diga
östgötaslät-ten och Vetterns väldiga vattenspegel. De få hvitulliga moln, som sakta summo i
höjden, kommo endast himlens blå att
framträda i dess mäktigare djup. På något
af-stånd höjde »Östergötlands perla», Omberg, sin mäktiga hjessa. Men i söder hägrade Visingsö liksom
lyf-tad i höjden på osynliga pelare. Det
bådar storm! Anna och Kastor lekte der nere vid
Vetterns strand. Anna hade en liten videkorg, i hvilken hon plockade dessa vackra,
blank-slipade stenar, som så talrikt förekomma vid Vettern, och Kastor följde efter och bar troget den lilla korgen i sin mun. Ty han var ej nöjd om han ej fick visa sin tjenstaktighet. Och så vadade de ut till en liten klippa ett stycke från land och Kastor skälde af belåtenhet när Anna med sina bara fotter sparkade upp kaskader af glittrande vattendroppar i luften. Men i söder steg Visingsö allt högre mot himmelen, i norr reste sig Omberg allt mera hotande i sin mörkgröna drägt, och Vetterns nyss så klara och ljusblå spegel blef allt mörkare med en skiftning här och der i grönt. Det varder storm! Anna och Kastor märkte dock ej den småningom inträdande förändringen
omkring dem. Snart fick Anna också annat att tänka på. En båt kom med raska
årslag mot stranden. Det var fiskar Anders, som kom för att hemta Anna till sin sjuka dotter, som i feberyrsel oupphörligt ropade efter sin vän: »Hvar är Anna, kommer icke Anna?» Och den store, starke mannens skuldror skälfde af undertryckta snyftningar när han bad den lilla flickan följa med. Anna kunde ej neka denna bön. Men nu kom bekymret för Kastor. Icke vågade hon taga honom med, ty då hade hon kanske fått bannor på herrgården, men Kastor ville icke heller lemna henne. Då tog hon sin videkorg med de blankslipade stenarna i och satte framför honom och sade: »Se här, Kastor, vakta den här nu tills jag kommer igen, så är du snäll!» Kastor viftade på svansen liksom om han till fullo förstod hela vigten af det honom anförtrodda uppdraget. Men hans ögon följde dock troget den bortilande
båten tills den försvann bakom en udde. Omkring honom förvandlades
natursceneriet allt mer. Omberg hade blifvit
mörkare och öfver dess hjessa hängde en
hotande molnmassa. Vettern hade blifvit
nästan smaragdgrön och en qväfvande
stillhet rådde rundt omkring. Det var nu klart, att det nalkades en af dessa hastiga,
fruktansvärda stormar, som äro egendomliga för Vettern, och som på några ögonblick kunna sätta den nyss så lugna vattenytan i det vildaste uppror. Plötsligt drog en lång, dämpad susning genom trädens kronor liksom en naturens smärtsamma suck öfver förlorad frid.
Derpå följde några korta, hvinande vindstötar, och stormen var nu i full gång. Öfver Vettern drogo några silfverglänsande
strimmor, sedan började allt högre vågor fräsa mot stranden och himmelen betäcktes af tunga moln, som jagade hvarandra i vild • fart. Men Kastor låg dock qvar på klippan och spanade med ängslig och bedjande blick mot den udde, bakom hvilken Anna försvunnit. Stormen tilltog allt mer i styrka.
Vetterns vågor röto. Der borta vid Omberg steg ett hvitt, mjölklikt moln mot höjden när de rasande vågorna piskades sönder till skum mot bergets granitväggar. Kastors klagande tjut öfverröstades af stormens dån. Klippan öfversköljdes allt högre af vågorna och han hade derför rest sig och tagit Annas videkorg i sin mun. Han stod dock qvar på sin post och
spanade fortfarande åt det håll, der Anna
försvunnit. Men Anna kunde ej komma till han3 hjelp. Hon satt nu vid sin lilla väninnas bädd och torkade den perlande svetten från
%
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
