Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 BARNENS TIDNING. [Nr 9.
Skjut aldrig på fåglarne. ? (Med 2 plancher.) ~CFH^°rra våren hade vi gossar något till ’ jJH) roligt med våra ärtbössor. Det fans (ff ingen gosse i hela grannskapet, som “ icke hade en eller ett par. Våra mödrar tyckte dock aldrig om dem; flere fönsterrutor skötos sönder och då en eller två små fåglar skadskötos blef det ett
fasligt allarm. En liten trädgårdssångare hade år efter år byggt sig bo i almen utanför vårt
fönster. En dag såg mor en af gossarne sigta på detta bo. Han träffade icke, det gjorde således ingen skada, men mor sade att det nu kunda vara nog med den der
skjutningen, och då lille Wille Brandt kort derpå fick sitt öga förderfvadt genom en sådan der bössa, sade alla de stora detsamma. Den der olyckan med Willes öga kom i
tidningen och strax derefter stod der en
varning till alla föräldrar att icke låta gossar leka med sådant, som kunde blifva till skada för både dem sjelfva och andra, och så blefvo vi allesammans förbjudna att
vidare begagna våra ärtbössor. Mor hade gifvit mig 50 öre för min och bränt upp den strax efter den der fågelhistorien, och derför blef jag glad när de andra icke
heller fingo behålla sina. I år tänkte vi att vi också skulle hafva lite roligt, men behöllo det för oss sjelfva. Rickard Blom gjorde min pilbåge och det en präktig en, skall jag säga. Jag gaf
honom min snurra, en skridskorem och
trettio lerkulor i utbyte, ty han sade, att
pilbågen var så god som en revolver. Jag var mycket forsigtig då jag
begagnade den, ty jag ville inte gerna att mor skulle veta det jag hade den. Jag sköt allt någongång efter en och annan katt eller hund, men jag tyckte alltid att det var obehagligt, ifall det träffade och kom djuret att tjuta. Ibland sköt jag genom det lilla runda hålet på logdörren för att se huru många gånger jag träffade af tjugu. Men det var dock aldrig något riktigt nöje, efter jag alltid måste göra det i smyg. En dag vandrade jag omkring med min pilbåge utanför trädgården. Der var fullt af fåglar rundt omkring, men jag ville icke skjuta någon, om jag bara kunde få något annat att sigta på. Jag klättrade öfver staketet och kom ut på ängen, men fåglar var der öfverallt. Jag sköt ett par tre gånger, bara för att skrämma dem litet. Då hörde jag en fågel sjunga så vackert rakt öfver hufvudet på mig. Jag kunde inte riktigt se den och jag tror inte att jag ämnade skjuta honom, ty jag försäkrar, att jag blef helt förskräckt då den med ett qvidande läte föll ned framför fotterna på mig. Jag tog upp honom och försökte få honom att flyga eller åtminstone att hoppa, men det var omöjligt; hans vackra små ögon voro halfslutna och det lilla hjertat upphörde snart att slå. Att dölja det för mor visste jag var
omöjligt; ty så fort jag gjort något illa, kände jag aldrig någon ro, förr än jag talat om det för henne. Jag fick derför också nu lof att söka upp henne. Hon stod borta vid köksdörren. Då jag lade den döda
fågeln i hennes hand föll en droppe blod ur hans mun. »Hvad fattas den lilla ’stackarns, sade mor, men jag kunde icke få fram ett ord till svar. Då hon såg pilbågen i min hand sade hon: , >)Har du dödat denna lilla fågel?» Det sätt, hvarpå hon sade dessa ord, gick mig rakt till hjertat. Jag hade aldrig hört henne tala på det sättet förr. Derpå fortsatte hon: »Du har mördat det oskyldiga lilla
djuret; du har stulit hans lif; lifvet var allt hvad han egde. Herren älskar sina
hjelp-lösa små varelser. Han har gifvit oss dem på det de skola göra oss glädje, och -han kan aldrig välsigna de menniskor, som äro grymma mot djuren». Vid dessa ord lade hon den lilla fågeln emot sin kind och jag såg att hennes ögon stodo fulla af tårar. Sedan tog hon
pilbössan ur min hand och lade den på
elden. Den gången fick jag inga 50 ören. »Gå upp på vindskammaren och stanna der», sade hon. 0, jag hade hellre underkastat mig hvad straff, som helst, än att så der blifva
lem-nad allena med mina tankar! Jag kunde icke låta bli att tänka på alla de sköna solskensdagar jag beröfvat den stackars lilla fågeln. Aldrig skulle den mer på lätta
vingar kunna sväfva upp i rymden eller qvittra sina glada sånger frän träden eller fröjdas öfver den härliga sommartiden. Jag
undrade om han hade ett bo och ungar, hvad skulle det blifva af dem? Hastigt spratt jag till. Jag kom att tänka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
