Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
74 BARNENS TIDNING. • [Nr 10.
Om våren. (Med plancli.) ak upp, mitt hjerta, prisa Gud, När nu så härligt vid hans bud ■fr All jorden sig förnyar! i Nu löfvas skogen åter grön, 1 Nu spegla sig i klara sjön De ljusa rnorgonskyar. Vindens sus, Bäckens brus, Hafvets dyning, Dagens gryning, Lärkans tunga, Alla Herrens nåd lofsjunga. Förgängen är den mörka natt, Och vinterfrost med dvala matt Ej jorden mer betäcker. Uppstånden är Guds sköna sol, Som smälter snön vid öde pol Och allt till lif uppväcker. Gud ske pris, Som så vis, Ljuset tänder Och oss sänder, Så af höjden, Återsken af påskdagsfröjden! Uppstånden är vår Herre Krist, All jorden prise nu förvisst Uppståndelsen och lifvet! Den vida verlden fröjde sig Åt löftet, som evinnerlig Är i Guds ord oss gifvet! Kristus lagt Dödens makt Sig till fota Att oss bota Af stor vånde, Kristus ock i oss uppstånde! - Som nu i fägring vakna opp Naturens lif och menskans hopp, Så skall oss Gud uppväcka Erån denna verldens natt och strid Att oss med salighet och frid I himlen öfvertäcka. Der ej vår Mer förgår, Der ej anden Mer i banden Suckar fången, Ty hans träldom är förgången. Zakarias Topelius. Oliegossen. Af J. C. v. Hofsten. ^ (Med plancli.) (Af7\et kunde göra en ondt om
»Ollegos-sen»; nykomling var han i skolan och svårt hade han att reda sig. Ofta “ satte han lärarens tålamod på prof genom sin oförmåga att svara, och
kamraterna skrattade åt honom. Han var
okunnig, ja, så okunnig, att han frågade om de simplaste saker, och den minsta
pojk-byting i skolan, som uppväxt i staden och kanske tilibragt större delen af sin tid på gatan, satte näsan i vädret och förklarade, att Olle, det dumhufvudet, hade ej reda på någonting. Saken var den, att Olle var ett
landt-barn, född i en liten stuga i skogen,
der-ifrån man ej kunde se skymten af en
men-niskoboning. Om vintern, när småsjöarna voro frusna och det vardt lif och rörelse i de stora skogarna, gick väl en vinterväg der förbi, på hvilken timmerkörare och
kol-foror färdades fram, och då hände det
äf-ven att en och annan skogsarbetare
hel-sade på i stugan, för att värma sig vid brasan och tina upp den stelfrusna
matsäcken. Men sommartiden var vintervägen gräsgrodd och otrampad, och då afbröts tystnaden i skogen sällan af andra ljud än fåglarnas sång, prasslet af de små
snabb-fotade ekorrarna och slika »skogslöpare», som utan fruktan nalkades den lilla
fredliga menniskoboningen. Far sjelf var för det mesta borta på
arbete, och kom han hem, så var han ej mångordig utaf sig. Mor var en
arbetsmyra, hon väfde och spann, skötte om kon och hushållet, och sträfvade att efter bästa förstånd uppfylla sina pligter. Visst höll hon utaf »Ollegossen sin», och det kände han nog, ehuru hvarken han eller hon tänkte öfver den saken och några
smekningar eller ömhetsbetygelser sällan kommo i fråga. Mor Maja Stinas eget kunskapsförråd var ganska ringa, men hon hyste en djup
vördnad för »Guds ord»; utom bibeln var hon i besittning af psalmboken och katekesen. Den senare kunde hon utantill från
barndomen och ur de båda andra brukade hon läsa högt om söndagseftermiddagarne, när hon, hemkommen från kyrkan, »rustat
undan», och far låg i sängen och njöt af hvilo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
