Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dagen. Hon läste ej väl, det gick
knaggligt nog, när hon kom till några långa,
österländska namn, såsom Nebukadnezar
och liknande; men hon gaf sig ej, och om
än mycket af hvad hon läste förblef
obegripligt för henne och hennes åhörare,
stördes hon ej deraf. Hon bemödade sig att
så mycket som möjligt efterlikna den
högtidliga predikoton, hon var van att höra i
kyrkan och verkan häraf var vida
följd-rikare än en likgiltig och kritisk åhörare
kunnat ana. Hon kom sjelf i en högtidlig
stämning, och hennes läsning spred en
hög-tidsfrid öfver det lilla hemmet, som
kanske var af varaktigare betydelse än den
korrektaste läsning, åtföljd af långa och
många förklaringar. Säkert är, att
»Ollegossen» hyste djup vördnad för mors
läsning och tyckte, att det skulle blifva
»ofantligt rart», när han sjelf kom så långt, att
han kunde läsa i bok.
Det lilla skogstorpets aflägsna belägenhet
hade gjort det omöjligt för honom att,
deltaga i undervisningen i den ambulatoriska
småbarnsskola, som aldrig kom hans hem
närmare än på tre fjerdings vägs afstånd,
en våglängd, som den lille abcdarien ej
kunde gå ensam, och mor Maja Stina åtog
sig ansvaret att på egen hand bibringa
honom de första grunderna till bokligt
vetande. Då hon var inne i höstmarknaden
med sin väfbundt och gjorde sina
stadsin-köp för vintern, lades till dessa äfven
inköpet af en splitter ny abcbok.
Och »Ollegossen» fick lära att läsa både
innan- och utantill, så att han efter ett
parar redde sig riktigt bra på husförhöret och
fick en klapp på hufvudet af sjelfve
kyrkoherden.
Nu var han gammal nog och hade lärt nog
för att komma in i den närmaste folkskolan,
tyckte mor Maja Stina, och Olle sjelf
aktade ej sin kunskap ringare. Förnöjd strök
han sig om näsan med baksidan af
handen och tänkte, att nu var det värsta
öf-verståndet. Tyckte kyrkoherden att han
stod sig i läsningen, så skulle väl
skolmästaren bli nöjd. På husförhöret hade han
blifvit bekant med några af de kamrater
han skulle fä i skolan, både gossar och
flickor. Det skulle nog bli bra, mente’han.
Men innan hösten kom och skolgången
började, hade en stor förändring föregått i
Olles lefnadsförhållanden
Det var en dag .fram på sommaren och
och gassande varmt. På sju veckor hade
det ej fallit en regndroppe, och det korta
gräset på skogsbacken omkring stugan var
brunbrändt och torrt, så att det knasade
under fotterna. Källan var utsinad och i
den lilla skogssjön nedanför backen hade
vattnet sjunkit undan, så att den gula
sandbotten lyste i solskenet såsom en bred
landsväg längs stränderna. Både menniskor och
djur ledo af torkan.
Till och med den flitiga mor Maja Stina
hade förlorat hågen att arbeta. Hon stödde
de korslagda armarna mot väfstolsbommen
och föll i tankar, under det hon sorgset
stirrade framför sig, och nog hade hon att
tänka på.
Kon »Majros» var hennes största
bekymmer. Hon hade redan minskat på mjölken,
och hur skulle det gå till vintern?
»Ollegossen» hade varit utskickad i skogen för
att plocka smultron till försäljning, men
det hade gått klent, bären voro både få
och så små och förkrympta af torkan, att
hon ej tyckte sig kunna skicka fram
honom till herrgården med dem, och så var
äfven den inkomsten borta. Och Olle kunde
så väl behöfva nya kläder tills skolan
började och han fick den långa vägen att gå.
Ja, när den tiden kom, skulle ju också han
rustas ut med matsäck, och hvad skulle hon
lägga i den?
Men mor Maja Stinas funderingar öfver
framtiden blefvo afbrutna af Olle, som kom
instörtande med andan i halsen.
»Mor, mor, kom ska’ ni få se!» flämtade
han. »Det står aldrig rätt till».
»Hvad är det?» utropade mor Maja Stina
och svängde sig hastigt ur väfstolen.
»Det kommer en sådan tjock rök
bolmande norr öfver skogen och det osar
brandrök».
Bleknande slog mor Maja Stina ihop
händerna.
»Gud vare oss nådig!» ropade hon och
skyndade ut för att se efter om det var,
såsom hon fattade, att elden var lös i
skogen.
Och det var blott allt för tydligt att så
var förhållandet. Den täta, gulhvita röken
kom strykande öfver skogen, med
förfärande hastighet närmande sig skogstorpet.
Luften var uppfyld af brandos och man
kunde redan höra ett aflägset sprakande,
som för hvarje ögonblick blef allt
tydligare
Ett långt förtvifladt: »oj!» undföll mor
Maja Stina. Men här var ej tid för
känslo-utbrott. Det insåg hon och begynte genast
med att söka rädda hvad räddas kunde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
