Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PO BARNENS TIDNING. [Nar 12.
Resan till Skåne. (Minne från sommaren 1883.) £ (Med plauch.) (j^(ommarlof! Hvarencla Stockholmsgosse ^ och flicka erfar en sprittning af
för-tjusning vid detta ord. Det betyder för dem frisk, doftande sjö- eller
landt-luft, fjerran från dam och qvalm, det
betyder att få springa utan hatt och
handskar, att få åka i höet, och tusen andra fröjder, som landet kan bjuda. Men först och sist betyder det lexlof! Man slipper att tänka på stilarna och uppsatserna,
innan man somnar på qvällen, man slipper ha reglerna för subjontif och alla dess
undantag med otaliga exempel för det ena och andra i hufvudet, så snart man
vaknade på morgonen. Farväl med räkneläran och syntaxen, välkomna i stället
krocket-klubba och metspö! Ja, det är härliga
tider, men sedan gäller det också att arbeta med fart i höst, och då går det ju också lätt. Kanske äro några barn lyckliga nog att få resa till Norrland eller Visby eller
måhända till Skåne, då man också tar
Köpenhamn med och beser »Kongens by» i sommarsolen. Men får man ej resa så långt i verkligheten, går det nog an att göra
resan i tankarna. Det kostar mindre, och då behöfver man ej heller frukta att råka ut för det ena eller andra missödet. Assessorns barn skulle få helsa på faster och farbror i Skåne. De hade aldrig i sitt lif varit längre åt söder än i Södertelje, och der råder ju föga sydligare klimat än i
Stockholm, som vi väl veta. H vart år hade de
regelbundet flyttat ut till den lilla villan vid Mälaren, som deras pappa rådde om och hvilken var dem lika kär som hemmet vid Adolf Fredriks kyrkogård. Men att få resa ända ned till Skåne, det var ju en riktig tilldragelse och något, som säkert skulle bli alldeles ofantligt märkvärdigt. Alfhilds skolkamrater hade försäkrat
henne att hon skulle komma att tala »den
förskräckligaste skånska» innan sommarens slut; »ty det är ingenting man lär sig så snart», hade de sagt, och Alfhild hade
försäkrat att hon skulle bli mycket läraktig; men hennes bröder kommo hem från
skolan och påstodo sig redan kunna tala
skånska, och så deklamerade de: »när ded
blau-ser i granngårds pilen, kommer ded snart hid», på ett högst tillfredsställande sätt, de skulle nog slå sjelfva infödingarne med
häpnad öfver sina språkkunskaper. Emellertid gingo veckorna och en vacker dag var allt packadt, och man var färdig att begifva sig af. Det var med en känsla af öfverlägsenhet, som barnen begåfvo sig till centralstationen, »för att resa till Skåne», och gossarne ropade hurra, då tåget satte sig i gång. Om resan är intet att förmäla mer än att gossarne sofvo en god del af första
dagen och sysselsatte sig med smörgåsätning återstoden deraf. Andra dagen hade man hunnit ett godt stycke in i Småland. Vid Alfvesta kom en gumma och bjöd ut
smultron i små näfverkorgar. Barnen fingo köpa sig hvar sin och då gumman gått, anmärkte Alfhild: »Så lustigt hon talade!» »Det är skånska!» förklarade Sven. »Jo, vackert! Tror du vi äro i Skåne nu? Nej, än ha vi ett godt stycke af
Småland igen». »Du förstår väl, att efter vi ej ha långt till gränsen, så talar man skånska här
också», påstod Sven djerft. Men mamma
uppträdde som skiljedomare och förklarade, att det var genuin småländska, som barnen hörde rundt omkring sig. Alfhild tyckte, att det var ett mycket märkvärdigt språk och funderade på att lära sig det, men med skånskan i framtidsperspektiv och franska, tyska och engelska i bakgrunden, fann hon det blifva för mycket af främmande språk, och afstod. Snart fick man emellertid se huru berg och skogar blefvo allt mer sällsynta och huru marken förvandlades till en ofantlig slätt. Det måste ju vara Skåne! Så var det äfven, och med undran betraktade
barnen denna lefvande, karta, der gräslinierna voro uppdragna med pilträdsrader, och der kyrkor, väderqvarnar och fyrkantiga
bondgårdar flögo förbi i brokigt hvimmel. »Nej, men se!» ropade lille Ivar, »der gå visst tusen gäss». Så många var det väl ej, men nog var det en ansenlig flock, som makligt betade på det solstekta gärdet. Och strax
of-van om fans en skog, der träden stodo i rader liksom stånden på ett potatisland. Skåne var då fullt af märkvärdigheter, tyckte barnen, när de nu äfven fingo syn på en stork, som speglade sina röda ben i en torfmosse. Äfven skånskan fingo de snart höra vid stationerna, »men det lät alls inte som när Sven och Gustaf hade talat
skånska», förklarade Alfhild.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
