Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ändtligen voro de då framme. Från
stationen måste man åka nära en mil, hvaraf
den sista fjerdedelen gick emellan en allé
af pilar. Då de hunno fram var det sent,
och barnen, trötta af resan, hörde
förvirrade på alla sidor det nya tungomålet och
somnade med känslan af att vara i ett
främmande land.
Dagen derefter gick solen strålande upp
öfver slätten, och när barnen kommit ut,
sägo de så långt ögat kunde nå dessa
böljande åkerfält, som de aftonen förut
uppfångat från kupéfönstren. Men vid
Hessel-by, så hette deras farbrors egendom, fans
äfven annat än slätten att se. Der fans
trädgård och park, der fans ladugård mqd
femtio kor och en djup dam strax bakom.
Det var dit Alfhild, Gustaf, Sven och Ivar
funno vägen redan första dagen, och när
de se’n blifvit goda vänner med Karna i
ladugården och lilla Kerstin och Bengt,
voro de snart färdiga att med dessa
sed-nares hjelp anlägga en brygga vid
dammen. Skepp hade man också att binda vid
bryggan, ty ett sådant hade Sven för sina
flitpenningar köpt hos Leja före afresan från
Stockholm. Sven var högst förvånad att
hvarken Kerstin eller Bengt någonsin hört
tala3 om Leja. Allt var emellertid i
ordning och nu skulle skeppet segla öfver till
andra sidan af dammen.
Det gick också ståtligt i början; men det
bräckliga skeppet var ej beräknadt för
sjögång, och när Bengt begynte kasta den ena
stenen efter den andra i vattnet för att få
vågor, krängde fregatten helt betänkligt,
och rätt som det var, tog den
öfverbalan-sen. Seglen lade sig utefter vattnet och
blefvo helt våta. »O, så ömkligt», utbrast
Bengt. Gossarne gjorde också ett långt
an-sigte, men klarnade upp igen, då Bengt
lofvade göra ett mycket bättre skepp och
två gånger så stort. Detta löfte infriade
han ärligt och Gustaf och Sven, som ej
ville vara sämre, gjorde äfven ett. Detta
blef början till en hel flotta, som under
sommarens lopp förfärdigades vid
Hesselby-dammen, och under stor ståt och vid sken
af -bengaliska eldar en vacker augustiqväll
seglade ut i den »riktiga» sjön, en
fjerdings-väg från Hesselby. Bengts båt,
»amiralsskeppet», seglade i spetsen och det kommer
visst aldrig att stryka sin flagg eller
kantra för några stenar, derom äro barnen
vissa.
Det blefve för långt, ifall jag skulle
berätta om alla de utfärder, äfventyr och märk-
värdiga händelser, som barnen denna
sommar fingo vara med om. Ej heller
med-gifver utrymmet att nogare omförmäla, hur
Ivar höll på att drunkna i dammen, hur
Alfhild blef instängd på logen och
lyckades rädda sig genom att krypa ut genom
stenfoten, eller hur Gustaf och Sven
ensamma körde in allt höet från storängen.
Vare det nog sagdt, att denna sommar,
om man får tro barnen sjelfva, varit den
märkvärdigaste, roligaste och mest
förtjusande de någonsin upplefvat.
Men så kommo höstdagarne och Gustaf,
Alfhild, Sven och Ivar återvände till
Stockholm med samtalsämnen för hela vintern,
helsa och bruna kinder. Hvad skånskan
beträffar, hade de nog lärt sig den med,
dock kommo Sven och Alfhild öfverens om,
att Skåne vore ändå härligare, om folket
dernere talade stockholmska. E. A.
–––––––-
Hvad ”dumme Hans” dugde till.
(Med plancli.)
» /w\, hvad det skall bli roligt, mamma»,
VX/ utropade lille Vivi och klappade i
+ sina små händer, så hårdt, att misse,
som låg på en stol bredvid, måste titta
upp. »Mamma och pappa och Vivi och
Björn skola fara i stora vagnen och se på
alla djuren, elefanterna och aporna och
räf-varna och fåglarna. Säg, mamma, skall
det inte bli roligt?»
Vivis förtjusning var så stor, att han icke
kunde låta bli att, der han satt i mammas
knä, taga henne om halsen och krama henne
och den lilla munnen, rosenröd som ett
smultron, spetsade sig till en kyss.
Modern betraktade med strålande blick
sin älskling och slöt honom ömt i sin famn.
Ingen gosse i hela verlden kunde vara
rarare än hennes lille Vivi; det var
åtminstone fru Elmer säker om.
Fru Elmer var en ung, behaglig qvinna;
den dag, hvarom vi tala, var just sjunde
årsdagen af hennes bröllopp, och för fem
år sedan samma dag hade hennes lilla skatt
för första gången skådat dagens ljus. Att
Vivi var en präktig pojke kunde ingen
förneka. Men så var han äfven litet
bortskämd. Icke blott fru Elmer, utan ock
hennes man, den långe, reslige kaptenen,
som såg så bister ut i beväringarnes ögon,
men som i Vivis, utom en snäll pappa,
också var en rolig lekkamrat, äfven han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
