Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Mamma, jag fryser, jag är så hungrig.
Gif mig litet bröd!»
Dessa klagande ord kommo från en liten
gosse, som såg ut att vara omkring tre år,
men i sjelfva verket var fem år.
»Älskling, jag har intet», blef svaret.
Den arma modern slöt härvid sin lilla
skatt i sina armar och brast i häftig gråt.
Fru Lind, så var den fattiga qvinnans
namn, hade för några månader sedan
förlorat sin man och var nu försänkt i djup
nöd. Det enda stöd hon egde på jorden
var en femtonårig gosse, som för sitt
dumma utseende och sin tröga uppfattning, af
alla kallades dumme Hans. Han hade
under flere veckor förgäfves sökt arbete. Hvem
skulle vilja ha dumme Hans i sin tjenst?
lian dugde ju till ingenting. Så tyckte
äfven kapten Elmer, till hvilken Hans bland
de många andra, hos hvilka han sökt
arbete, äfven vändt sig med en ödmjuk
förfrågan, om han icke behöfde en springpojke.
Den fattiga enkan bebodde ett mörkt
rum i källarvåningen af det hus, hvars
präktigaste och ljusaste våning innehades
af familjen Elmer. Kaptenen var en
hederlig och duktig man, men af ett häftigt
lynne, på hvilket han ännu icke lärt sig
att lägga band. Hans hade kommit till
honom vid ett tillfälle, då kaptenen var
mer än vanligt retlig, hvarför följden blef,
att gossen afskedades med orden:
»Hvad skulle jag med dig? Det är ju en
känd sak, att dumme Hans duger till
ingenting».
Då gossen omtalade detta svar för
modern, skar det henne djupt i hjertat. Skulle
icke hennes Hans duga till någonting? Bittra
känslor mot den rike kaptenen ville resa
sig inom henne. Hans gosse hade allt i
öfverflöd,och hennes lille Bibi skulle hungra?
Och hennes äldre son, hennes enda
jordiska stöd, han skulle icke duga till
någonting?
Just som dessa tankar bestormade henne,
kände hon en liten mjuk arm slingra sig
omkring hennes hals, och en liten mun,
visserligen icke röd som ett smultron, men
dock för henne den sötaste mun i verlden,
tryckte en varm kyss på hennes bleka
panna.
»Mamma, var inte ledsen. Bibi blir snart
stor och skall då hjelpa dig. Bibi är inte
hungrig längre, och den gode Guden skall
gifva oss bröd».
Modern tryckte ömt sin älskling till sitt
hjerta.
»Ja, barn, hviskade hon, »Gud skall hjelpa
oss. Vi äro dock lyckliga, som hafva en
fader i himmelen».
»Jag har inte fått något arbete än,
mamma», ropade Hans, som i detsamma trädde
in. Ingen vill ha mig».
Och härvid kastade sig gossen på golfvet
och gret, * Han tänkte på så mycket; ty
dumme Hans kunde ändå tänka. Han
tänkte på kaptenen, hvars ord brände i
hans hjerta! Men han hade ock fått något
annat att tänka på. Han hade hittat
något ute på gatan, ett sönderrifvet
pappersblad, på hvilket han stafvat ihop orden:
Alsken edra ovänner. Hans hade hört detta
många gånger. Men hvarför skulle han !
träffa på de orden just i dag? Ja, nog visste
han, hvem som nu bevisat honom
ovänlighet. Skulle han älska kaptenen? Nej, det
ville inte gå, och han kände sig mycket
olycklig.
»Gråt inte», jollrade Bibi på sitt
barnsliga vis, och kröp till Hans på golfvet.
Hans såg upp på sin Bibi; den lille
gossen var också hans skatt. O, hvad han
såg mager ut, han var bestämdt hungrig.
Nu kunde Hans icke stå ut längre, Han
tog sin mössa och sprang ut. Kosta hvad
det ville, han måste skaffa mat åt sin lille
bror.
»Ur vägen, dumme Hans», ropade en barsk
stämma. Det var kaptenen, som just nu
kom hem. Hans hade icke sett upp, ty
han täfikte på, huru han skulle skaffa bröd
åt Bibi. Han ryckte till och vek förlägen
åt sidan. Blodet rusade honom upp i
ansigtet. »Älsken edra ovänner», ljöd det
starkare än förut i hans öron. Men nej,
huru skulle han kunna älska kaptenen?
$ ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
