Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ollegossen.
Af J. C. v. Hofsten.
(Forts, och slut från n:r 11.)
®sak sprang bort hånskrattande, sedan
Vj\ han i hast tillhviskat Olle deri
försäk-’■5’ ran: »Sq vallrar du om det der andra
jag sa’, då är det så mycket du vet, att
jag skall klå dig både gul och grön».
Och Olle sqvallrade ej. Han tog
stillatigande emot en hel hop förebråelser för
lättja och uppstudsighet, samt förmaningar
till flit och uppmärksamhet, hvaraf en stor
del för honom gingo förlorade, på grund
deraf, att han ej kunde följa med hvad
som sade3. Något sjelfförsvar kunde ej falla
honom in att tänka på. Han hade ju på
sitt samvete att hafva somnat från lexan
och gått från skolsalen utan lof,och då kunde
väl läraren ej vara annat än missnöjd med
honom.
Det dröjde länge innan Olle fick middag
den dagen, och vid hemkomsten undgick
han ej förebråelser äfven af modern. Men
för henne talade han om alltsammans och
då vardt hon lugn.
»När skalkar locka dig, följ icke», sade
hon blott och tycktes helt och hållet
upptagen af ulikardningen, hon höll på med.
Men Olle förstod henne, och, under det
han slefvade uti sig kålen, upprepade han
inom sig de der orden, som han förut kände
väl till» från katekesen. Från den dagen
kunde han aldrig höra ordet »skalk» utan
att komma ihåg Isak och i minnet se ett
fat kål framför sig.
Det skulle blifva allt för vidlyftigt att
redogöra för alla Olles små motgångar i
skolan, hvilka ofta nog föreföllo honom allt
annat än små. Till någon brottslig handling
lyckades hvarken Isak eller andra skalkar
att locka honom: men dumheter narrade
de honom till,<*för att sedan få skratta åt
honom. Och misstag begick han, som
ingen narrade honom till, hvilka också gåfvo
anledning till gyckel och skämt.
Så råkade han att kalla trottoiren för
»tratteralen» och ett lokomotiv för
»lok-mantiv» och det glömdes ej; han fick höra
det upprepas i tid och otid. Var detta
roligt för hans vedersakare, så roade det ej
honom sjelf, och mer än en gång sade han
till modern:
»Mor, jag är så le’ och uppgifven vid
denna sta’n, jag vånner jag vore hemma i
skogen igen».
Och mor Maja Stina suckade. Hon skulle
också gerna hafva velat återvända till
skogen. Ja, far sjelf hade ej någon rätt
tref-nad i staden, ehuru han hade bra med
arbete, än så länge.
Emellertid hade höstmånaderna förflutit
och skolterminen nalkades sitt slut. Det
skulle blifva examen och både prosten och
andra herrar skulle komma för att höra
på. Det skrattade och pratade de andra
skolbarnen om, som hade det varit den
simplaste sak i verlden, men Olle deremot
tyckte att det var mäkta vigtigt och
högtidligt, och han läste öfver med sådan fart
och ifver att additionstabellen gick som ett
rinnande vatten både rätt fram och
baklänges, och ändå kände han sig ej säker. Han
hade så ofta fått höra, att han var dum
och omöjlig, att han trodde att det var så.
Då den stora dagen var kommen och
skolbarnen intagit sina platser, inträdde
prosten och de andra examensvittnena.
Olle vardt ej litet förvånad, då han bland
dessa fick se kyrkoherden »der hemifrån».
Den synen gjorde honom så glad, att »det
gaf till ett sätt» uti honom, sade han
efteråt till modern. Och det var ej nog
dermed. Kyrkoherden kände igen honom och
klappade honom på hufvudet när han gick
förbi honom, och sade:
»Hur går det för dig, min gosse?»
Olle rodnade, så att det lyste rödt
under-hans ljusa hår. Han var både glad och
förlägen, men ärligt måste han svara.
»Uschligt!» sade han derför och suckade.
Ej ens prosten och de andra herrarnes
närvaro kunde förhindra att vid detta svar
en dämpad fnissning hördes i klassen. Men
kyrkoherden smålog vänligt och klappade
honom en gång till.
Och så började examen.
Det gick bra för Olle, bättre än han sjelf
eller någon annan hade väntat, och för hvar
gång han svarade rätt, nickade
kyrkoherden uppmuntrande till honom.
Då skolbarnen voro ute på rast, talade
kyrkoherden med läraren och de andra
her-rarne om Olle.
»Det är en snäll gosse», sade han och
beskref huru Olle vid skogsbranden räddat
Majros och hur tåligt han burit smärtan
af sina brännsår.
»Han är ju rent af en liten hjelte»,
förklarade prosten, och läraren sade: »Det var
märkvärdigt!»
»Att han är märkvädig, vill jag väl ej
påstå», sade kyrkoherden leende, »han är helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
