Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enkelt ett okonstladt och ärligt barn, med
ett verkligt barnasinne».
Men Olle hade ingen aning om hvad som
sades om honom; han tänkte blott på hur
lyckligt det var, att han ej fick svårare
frågor, och hur snäll kyrkoherden hade
varit. Han var bestämdt den snällaste
men-niska, som fans i verlden, trodde Olle, och i
den tron blef han ännu mera befästad när far
kom hem den qvällen vid så godt lynne, att
han kastade utaf sig hatten’med en rask
svängning och sedan slog ihop händerna
sägande:
»Jo, nu ska’ ni få höra stora nyheter».
»Hvad då?»
»Jo, jag bar träffat vår kyrkoherde».
»Det har jag med!» inföll Olle.
»Ja, han talade om det också, men det
var väl märkvärdigare än så, det han hade
att säga mig. Han tillbjöd mig att blifva
torpare under prestgården, på Granås».
»Hvad säger du?» utropade mor Maja
Stina. »Är Anders död?»
»Åhnej, men den stollen har fått
amerika-febern och vill gifva sig utaf i vår».
Jo, det var stora och glada nyheter!
När våren kom blefvo de således
återlandt-bor. Den lilla familjen fick flytta in i en
snygg och väl ombonad stuga, delvis
omgif-ven af skog, men också af odlad jord och i en
mindre ödslig trakt än det gamla hemmet.
Från Granås var det ej långt till
hvar-ken kyrka eller skola, och bättre husbonde
än kyrkoherden var, kunde ingen få, derom
voro föräldrar och son öfverens.
Att hvad som bestämde kyrkoherden vid
valet af torpare, till en stor del var det
intresse han fattat för »Ollegossen», visste
hvarken far eller mor och aldrig föll det Olle
sjelf in att tänka deråt.
(Slut.)
–––––
I högsommaren.
(Med planch.)
et var en varm, solig dag midt i
högsommaren. Den breda å, som flöt
igenom parken vid Holmdala, låg
alldeles spegelklar, och näckrosorna
stucko upp sina hvita blomkalkar bland
de gröna, breda bladen.
Ernst och Artur tillbragte många sådana
dagar nere vid ån; der var så svalt i
skuggan af de lummiga träden, som sträckte
sina grenar så långt ned att de nådde
vat-lenytan och likt törstiga menniskobarn tyck-
tes dricka af det friska vattnet. De båda
gossarne hade en båt förtöjd vid stranden,
i hvilken de plägade fara ut till de små
holmarne i ån. Och så hade Ernst på sin
födelsedag, som inföll i början af
sommaren, fått ett präktigt metspö, hvilket var
honom till stort nöje. Dock hade han fått
lära att aldrig begagna lefvande bete, för
att icke tillfoga maskar eller andra små
varelser plåga och lidande, och lyckades
han ibland att fånga en liten fisk, slagtade
han den ögonblickligen, i stället att kasta
den upp på marken och der öfverlemna
den åt en långsam och plågsam död.
Artur, som var ett par år yngre än Ernst,
satt vanligtvis och vaktade korgen, på
samma gång han plaskade med fotterna i
vattnet och roade sig med att kasta stenar i
ån, betraktande de vida ringar, som
deri-genom framkallades på den klara
vattenspegeln.
Det var, som vi nyss sade, en varm
julidag. Ernst hade stått der i solgasset med
sitt metspö ett par timmar innan han
lyckats upphemta några små abborrar, hvilka,
behörigen slagtade, nedlades i korgen på
några gröna blad. Båda gossarne styrde
derefter helt belåtna kurs mot hemmet med
sin fångst. Den skulle smaka dem så skönt
till aftonvard.
Innan de hunnit till trädgårdsgrinden
mötte de emellertid Mats i Löfstugan. Mats
var en fader- och moderlös gosse, af
ungefär samma ålder som Ernst. Han bodde
hos sin mormor, gamla Annika i Löfstugan
strax utanför herrgårdens egor, och var känd
för att vara en elak och opålitlig gosse.
Ja, man hade mer än en gång tagit honom
på bar gerning, då han stulit frukt i
trädgården, och Ernst var nästan säker på att
det var ingen annan än Mats, som tagit
kloten till det nya krocketspelet, då man
en afton försummat att taga in dem från
krocketplanen. Äfven mornlodern var
mindre väl känd och folket i granngårdarne
sade att Mats icke kunde vara bättre, då
han vuxit upp hos Annika i Löfstugan.’
När Ernst och Artur nu mötte Mats kunde
det icke undgå dem att han såg mer än
vanligt ömklig ut.
»Hvad fattas dig, Mats», sporde Ernst
med ett deltagande i rösten, som säkert var
något alldeles nytt för den stackars gossen.
»Åh», mumlade han mellan tänderna,
»mormor der hemma ligger sjuk och vi ha
ej haft en matbit på hela dagen».
»Kan du ingenting förtjena?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
