Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst såg litet fundersam ut, men sade
ingenting. Dagen derpå, då bröderna
vandrade omkring i parken, sågo de Mats med
skygga blickar närma sig dem, med ett
paket under armen.
»Hör hit, Mats», ropade Ernst, »huru är
det med din mormor i dag?»
»Jag tror att hon lefver upp igen»,
svarade Mats, men tillade i det han fäste
ögonen på marken: »Jag vill ej vara en tjuf
längre. Se här era krocketklot. Jag vill
ej behålla dem. De der fiskarne jag fick
i går ha gjort mig så underlig till mods,
jag vet ej hvad det är, men ni trodde mig
och ni visade mig deltagande, fastän ni
visste att jag är en elak gosse. Jag vill ej
vara en tjuf längre».
Den lille gossens enkla kärleksbevisning
hade verkat mer än alla förebråelser och
hårda ord. Den stackars försummade Mats,
som vuxit upp utan kärlek, lik en tistel
vid vägkanten, kände sig så träffad af den
vänlighet som mött honom, att han icke
längre ville vara densamme som förr.
Något nytt började röra sig i hans af synd
och okunnighet förmörkade sinne och från
den dagen räckte han ej mer ut sin hand
efter något, som ej tillhörde honom, och
ännu efter många år, då han såsom en
aktad och hederlig arbetare omtalade de
vägar, hvarpå Gud fört honom till sig,
berättade han denna lilla tilldragelse, såsom
första vändpunkten i sitt lif.
—>no-—
Från svenska bygder.
Resebref till de hemmavarande.
Af Oeorg K.
(Med planch.)
Kinnekulle d. 27 aug. 188 .
Då morbror Kristof genomläste mitt sista
resebref sade han att jag gjort mig skyldig till stor
försummelse (ni vet han är skolmagister), då jag
icke nämnt något särskildt om Bohusläns natur
eller hela vestkusten, med undantag af de tre,
fyra badorter vi passerat och jag anser mig
der-för böra, så godt jag kan, godtgöra detta, innan
jag går vidare i mina reseskildringar, helst detta
synes blifva det sista resebref jag för denna
sommar får afsända.
Bohuslän hette fordom Alfhem, hvilket skulle
kunna betyda stenens land, och det passade bra,
ty nog ter sig Bohuslän i allmänhet taget såsom
ett gråstenens land, sten vid sten. Hela den
långa, smala landremsan är som en bruten
grå-stensmassa. Sjelfva kuststranden är liksom
veckad, höga bergåsar tränga från det inre landet
ut i sjön och deremellan smala, trånga vikar.
Utanför dessa ligga en mängd skär, öar och
holmar.
De märkligaste ögrupperna längst ut i hafvet
äro Kosterskären och Väderöarna, och de båda
största öarne vid landets kant, Orust och Tjörn.
Orust är Sveriges tredje ö, men är likväl blott
en fjerdedel så stor som Öland. Detta är hvad
vi sågo af Bohuslän, men de som varit inåt
säga, att det säkerligen icke finnes nå^ot
landskap, som inom ett så inskränkt ytområde, kan
uppvisa en sådan mångfald af storartad Och
ovanlig naturskönhet som Bohuslän. Ruinerna af
Bohus slott, ryktbart i nordens historia genom
många blodiga strider, ligga strax söder om den
lilla staden Kongelf på den af elfven kringflutna
fästningsholmen, som kallas Elfvebacken. Vi
sågo dem endast på afstånd, då vi på
Bergsiags-banan i början af vår resa foro till Trollhättan.
Ön Hissingen, hvilken vi af geografien lärt
ligger omsluten af Götaelfs båda armar, lär vara
så fruktbar att den i hvardagsspråk kallas
Göteborgs visthusbod. Den förser nemligen staden
med allt hvad denna behöfver från trädgård
och ladugård, men det intrycket får man icke,
då man passerar den vid inloppet till Göteborg,
d. v. s. från hafssidan.
I Göteborg uppeböllo vi oss denna gång
endast så länge som fordras för att i åkardroska
hinna från hamnen till stadens jernvägsstation.
Per ånghäst förflyttades vi inom ett par timmar
till Herrljunga station, der vi måste lemna
statens rymliga vagnar för att krypa in i ett litet
tåg, som nästan liknade ett leksakståg. I sakta
lunk fördes vi till Häkanstorp, der vi åter hade
tågombyte, och kommo så’ in på Häkanstorp—
Lidköpingsbanan. Dermed var det ock som om vi
tagit farväl af all slags lifligare samfärdsel med
den öfriga menskligheten. Endast ett par
passagerare utom oss funnos på hela tåget, och då
vi sent omsider nalkades en station, fans i
allmänhet aldrig någon på plattformen mer än
stationsinspektoren, som såg ut att taga saken lika
lugnt, som alla andra.
Morbror Kristof blef snart smittad af den
allmänna sömnaktigheten och inom kort lågäfven
han sofvande på kupésofiän. Konduktören
öppnade pligtskyldigast — förmodligen för att hafva
någonting att göra — dörren till vår kupé vid
hvarenda station, utropande dess namn, och på
det sättet kände vi oss i vår ensamhet helt
bekanta. Han berättade mig på förhand allt hvad
jag borde se på vägen jemte namn på hvarenda
gård och kyrka.
Sent omsider voro vi då framme vid lilla
Lidköping, som i den vackra, stilla sommaraftonen
tog sig riktigt stilig ut med Venern i
bakgrunden. Farbror Daniel var sjelf nere och hemtade
oss, och då vi rest en liten bit från stationen,
tillsade han kusken att stanna, på det vi i god
ro skulle kunna taga i betraktande den
vackraste ntsigt Lidköping hade att bjuda. Och
vackert var det, riktigt vackert ändåi Lidan
genomflyter staden och från en bro öfver denna
har man den vackraste utsigt åt ena sidan
öfver elfvens utlopp i Venern och dess stora, mot
horisonten försvinnande vattenyta, samt åt den
andra öfver den breda, vattenrika elfven med
lummiga stränder och egendomliga små bryggor
och båtar. Den delen af staden, som kallas nya
staden, är anlagd af grefve Magnus Gabriel de
la Gardie, efter en af honom sjelf uppgjord plan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
