Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med breda, räta gator och ett ovanligt stort torg,
på hvars midt grefven lät flytta sitt jagtslott,
hvilket numera användes till rådhus.
Det blef ganska sent, innan vi hunno fram
till farbror Daniels, der kusiner i långa banor
togo oss i hand och helsade oss välkomna. Jag
kände inte igen någon mer än Gunnar och knappt
honom, så mycket har han vuxit på dessa två
år. Han är nästan halfva hufvudet längre än jag
och är så skranglig och smal, som en
humlestång, nien en präktig pojke är han medhjertat
p& rätta stället, det har jag mer än en gång
kommit underfund med, då vi dessa dagar
ströf-vat omkring på tu manna hand.
I förrgår seglade vi öfver till Kållandsö för
att bese det gamla Leckö slott, som vi härifrån
se såsom en ofantligt stor byggnad med fyra
torn. På nära håll var det, förstås, ännu
mycket större, och dess läge på en brant klippa ger
det ett än mer storartadt utseende. Ett sorgligt
intryck gjorde dock de stora halfförfallna salarne,
der vinden till och med i ett par tycktes hafva fritt
spelrum och äfven lemnat mer än ett spår af sin
omilda framfart bland målningar och paneler.
Slottet, som lär innehålla 248 rum, ehuru en
gammal sägen vill öka antalet till 365, är på
1200-talet bygdt af Skarabiskopen Brynolf
Gerlacks-son och tillhörde sedan under lång tid
Skara-biskoparne, hvilka äfven tidtals uppehöllo sig der.
Genom Vesterås recess hemföll det till kronan
och lemnades sedan till förläning åt olika
högadliga ätter.
Ar 1810 lemnades Leckö af rikets ständer på
50 år till grefve K. .1, Adlercreutz, segraren vid
Sickajocki, ock skulle då äfven kallas
Sicka-jocki.
Då vi på e. m. skulle segla hem hade vinden
mojnat af, och det tog omkring fyra långa
timmar att komma öfver den dryga Kinneviken,
som den del af Venern kallas, hvilken skjuter
in till Lidköping.
I går tillbragte vi hela dagen uppe på sjelfva
Kinnekulle, hvarmed jag menar icke endast den
s. k. Högkullen utan äfven dess närmare
om-gifningar. Gunnar och jag tågade ut redan i
den tidiga morgonstunden med portörer på
ryggen för att samla de för trakten egendomliga
växterna och bestiga Högkullen, innan vi på e.
m. tillsammans med de andra skulle bese de
vackra herrgårdarna Hellekis och Eåbäck med
det omtalade Mörke Klef. En underbart rik flora
finnes här och jag önskar att jag varit här vid
midsommar. Hvilken rik skörd jag då skulle
hafva vunnit för mitt i jemförelse med Gunnars
mycket fattiga herbarium!
Det är en verkligt förvånande vegetation uppe
på kullen. Jag tycker mig aldrig hafva sett
sådana löfrika, storväxta träd; man vandrar
emellanåt såsom under ett enda grönt hvalf.
Äpple-och körsbärsträd växa vildt öfverallt i ängarne.
Efter en ganska dryg vandring uppför slingrande
gångstigar når man Högkullen, från hvars
öf-versta plan, hvilken är nästan cirkelformig och
sluttande åt alla sidor, man har den härligaste
utsigt öfver en stor del af Venern och
Skaraborgs län.
Hellekis är ståtligt. Framkörsvägen och de
långa alléerna i trädgården anstå ett verkligt
herresäte. I hamnen ligga lastbåtar, som intaga
kalk och på kajen hela staplar af kalkstensplat-
tor, hvilka skola sändas bort att blifva
trottoar-eller trappstenar. Ett stenhuggeri finnes äfven,
hvarifrån hördes ett ifrigt surrande och pickande.
Råbäck ser kanske mera täckt och hemtrefligt
ut. Vi gingo igenom hela den vackra
trädgården och den vidsträckta parken, hvarifrån man
på en lång trappa kommer upp till
Mörkeklefs-grottan, som väl är en af de skönaste punkterna
på hela Kinnekulle. Den utgöres af en
egendomlig, grottlik fördjupning i sjelfva berget, och
har form af en halfcirkel. Ur bergväggen
framspringer en källåder, som under grottans botten
banar sig väg ned i den smala dalklyftan, hvars
sidor beklädas af lummiga löfträd, mellan
hvil-kas kronor Venerns vattenspegel framskymtar.
Ännu vackrare syntes migutsigten
ofvanpåMörke-klef, dit man kommer på en mycket lång trappa.
Jag bör endast tillägga att detta allt är vida
vackrare än jag kan beskrifva det.
Sedan vi derefter druckit kaffe på det
docklika, prydliga lilla hotellets veranda och besett
de trefiiga små paviljongerna med rum för
sommargäster så väl som resande, satte vi oss Upp
i de väntande vagnarne för att fara till Husaby,
som i historiskt hänseende är den intressantaste
platsen på hela Kullen. Solen var långt i
vester, då vi kommo fram, och denna halft
beslöjade aftonbelysning tycktes alldeles särskildt
passa för det åldriga gamla templet. Husaby är
Sveriges första domkyrka bygd i romansk stil.
Den har ännu i behåll två sidoaltaren, förutom
en mängd minnen från den katolska tiden.
Sålunda visades en lucka i ena stenmuren,
framför hvilken den bigtande sades hafva stått. En
mängd saker förvaras bakom altaret, såsom
kyrkstötar och blosshållare, som fordom buros af
brud-svennerna vid bröllop m. m., och i sakristian
var ett verkligt museum i miniatyr af
messha-kar och korkåpor och jag vet icke allt hvad.
Vi skrefvo in våra namn i en stor bok, af
hvilken man kunde finna att Husaby är en ganska
besökt plats af både svenskar och utländingar.
Kyrkan är till sitt yttre i mitt tycke vida mer
imponerande än till sitt inre. Ett par hundra
steg öster om kyrkan ligger S:t Sigfrids källa, i
hvilken Olof Skötkonung med gemål och hoffolk
blefvo döpta kort efter år 1000. En liten rönn
växer alldeles bredvid, så att den nästan
öfver-skyggar källan. Af denna rönn säges hvarje
konung, som besökt källan, hafva brutit en qvist
och medtagit. Något längre bort än kyrkan
ligger slottsruinen, enda lemningen af
Skarabisko-parnes forna residens. Äfven det uppfördt af
den myndige Brynolf Gerlacksson, samme man
som lät uppföra Leckö slott.
Och härmed äro nu mina resebref slut. Har
jag genom dem kunnat gifva er någon aning om
allt det stora och vackra jag sett af Guds
skapelse och menniskors konst, så skall jag vara
tacksam. Bättre än förut har jag häraf lärt,
huru Gud måste älska menniskorna, då han
redan här gifvit dem så mycket skönt att
fröjdas åt.
Om tre dagar är jag tillbaka hos er och så bär
det åter af till skolan och lexorna!
Eder Georg.
——
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
