Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104 BARNENS TIDNING. [N:r 13.
Farbror. (Ports, och slut »från n:r 11.) Men den gamle går icke allenast i kyrkan för att höra Guds ord, han brukar det också i
hemmet, och han brukar det så, att det blir honom till gagn. Så hände en dag att han hos sin gamle
Luther läste följande: >När du en dag går alldeles ledig, så begår du en stöld mot Herren, och stjäl en dag, som han har skänkt dig, att du skulle på densamma uträtta något nyttigt». »Ja, se der har jag det återigen», sade han, i det han sköt upp glasögonen och såg på sin gumma. »Det är just mitt bekymmer att jag numera inga bekymmer har, att jag ständigt sitter i ledighetskomitén och sålunda är en
riktig dagtjuf». »Du, far, är du en dagtjuf, du, som hjelper mig med hvad du kan och emellanåt arbetar så flitigt i din snickareverkstad?» inföll gumman ifrigt. »Tala aldrig om det småplocket, mor! Kan jag uträtta litet åt oss sjelfva, så är det alltihop, men ingen menniska har för öfrigt nytta deraf. Och vårt behof, det skall jag säga dig, det är för langese’n fyldt, fast du har den idén att vi ska’ ha en smula efter oss>. Det var icke ofta den gamle byggmästaren
talade så der halft förebrående till sin gumma. Men han var i grunden så hjertligen missnöjd på sig sjelf, att han för ett ögonblick icke kände sig fullt nöjd med henne. »Nå, så skall du väl taga dig gesäller och
lärpojkar och drifva en snickeriaffär i stor skala, kära far. Har du krafter och lust dertil], så vill jag icke sätta mig deremot», återtog gumman, väl vetande, att ett sådant medgifvande å hennes sida skulle på en gång afväpna gubben. Också fortsatte han genast i en annan ton: »Nej, nej, jag skulle icke vilja skaffa dig
huset fullt af främmande folk, bekymmer och bråk, och nödga dig att på gamla dar förestå ett stort hushåll, då jag vet att du skattar den stilla ro, vi hafva fått på vår ålderdom, så högt. Ah nej, det vill jag inte, och det vill inte Gud heller att jag skall göra; det är jag viss på». Emellertid var det icke så lätt för den, som byggt många stora hus, att nu känna sig nöjd med att göra ett eller annat baktråg åt sin
hustru. Men hur han tänkte och funderade hit och dit, stod saken på samma punkt. Han kunde icke finna något sätt att blifva till nytta för
andra. Då vände han sig till honom, som kan
begagna sig äfven af gamla utnötta redskap, och bad honom gifva sin gamle tjenare ett litet, litet men nyttigt arbete. Hur det gick till, kan jag icke säga, och
farbror kan icke säga det sjelf, .men en vacker dag öfverraskade han sig i full gång med att
undervisa åtta gossar i snickeri. Det hade fallit
liksom af sig sjelft, så enkelt och naturligt. Först hade der kommit en, och så en till. och så allt flere och bedt farbror visa dem huru de skulle handtera hyfvel och såg och hvarken farbror eller hans pojkar visste af annat, än att det var lek alltsammans, men arbetade gjorde man af hjertans lust, så att gamle byggmästaren icke hade tid att tänka på sitt bekymmer öfver att ej vara till nytta. Det var endast pojkar ur den bildade klassen farbror hade att undervisa. Icke att han sjelf valt sådana. Ah nej, han hade inte alls valt, men folkskolans barn fingo ju undervisning i slöjd, och de andra icke, och de behöfde ju dock så väl, att till en helsosam motvigt mot det
ensidiga själsarbetet utveckla sina krafter äfven på detta sätt. Och dessutom, hvem kan veta, om det icke en gång äfven i andra afseenden kan blifve dem till gagn att hafva lärt ett
handt-verk. Vi hafva ju i Europa en fursteslägt, inom hvilken hvarje medlem lär sig ett yrke. Der stodo nu gossarne så glada och
rödblommiga vid huggkubb och hyfvel bänk och farbror vände sig än till den ene, än till den andre med råd och dåd. Sträng behöfde han icke vara och han var det ej heller, ty han var en stor
barnavän och han var aldrig besvärad af de små
lär-lingarne. En dag, då han stod midt ibland dem, rann den tanken honom i sinnet: »Månne du ändå icke har bönhörelse der?» Jo, det måste väl vara så, ty detta arbete hade kommit såsom ofvanifrån och nog var han nu fullt sysselsatt. Lilla Emma ville så gerna ha en egen liten stol till sin födelsedag och Ivan skulle tycka så mycket om ett svärd af trä och gamla mormor behöfde en pall och mamma
alldeles nödvändigt en fälletol. Det var icke lätt för små ovana händer att utföra allt detta, men med farbrors hjelp gick det ganska bra, ty
något fusk fick icke utgå från hans verkstad. Hade den gamle kunnat se med hvilket jubel dessa gåfvor framburos och emottogos, hade han kunnat blicka in i hemmen och förnimma med hvilken hjertlig förnöjelse och huru månget sakta uttaladt: »Gud välsigne de unge arbetarne!» från gamla ensamma fastrar och mostrar, ja, stundom från någon blind, fattig gumma, som aldrig kunde köpa sig en ny sak för hemmet, och nu med
välbehag trefvade på de små, nätta blomsterpallarna, som kommit i hennes fönster — hade farbror
kunnat se allt detta, nog skulle hans gamla ögon hafva tindrat ännu hjertevänligare än de gjorde, då han stundom log ett soligt leende och för sig sjelf sade: »Tack, min Gud, för detta kära arbete! Jag kan aldrig tycka att det är annat än ett lekverk, när jag ser de kära barnen
omkring mig, men efter du har gifvit mig det, så passar det mig och gör mig lycklig. Ah ja, du vill ha någon att så de minsta kanterna på
blomsterlanden, när andra bruka jorden, och då jag icke duger till att mura tempelpelare längre, är jag glad åt att få hjelpa till att forma de små siraterna». Ja, nu veten I hvart pojkarne togo vägen om dagarna, och här i den lilla staden vid Vettems strand vet hvar och en det, ty har jag fattat saken rätt, så var det icke i går eller i förrgår, som farbrors verksamhet bland de unga började. (Slut.) * Minnesord. Den, som är trogen i det mindre, han är ock trogen i det mera är.
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
