Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det vore icke rätta sättet att lära sig
’lyda order’», svarade Georg gladt,
»dessutom vet jag, att mamma vill att jag skall
se efter lille bror, medan hon lagar
middagen».
»Jag hatar att se efter barn», sade Wille,
»det är ’flickgöra’ och passar icke för
pojkar».
»Det är flickgöra äfven att koka och tvätta,
men soldater måste dock göra båda delarne.
Höger om, marsch!» utropade han,
skyl-drande med metspöet och vändande sig mot
hemmet, »mitt kompani har erhållit
upp-brottsorder».
»Så lagom du kom, Georg», utropade
hans moder och lade barnet i hans armar,
»jag ser att min gosse ämnar sluta sig
till dem, som alltid befinnas redo att lyda
order».
Georg var icke vidare road af att se efter
barn, isynnerhet en sådan här varm dag,
då han måste uppbjuda allt sitt tålamod
och all sin uppfinningsrikhet för att kunna
roa sin lille bror, som af hettan blef mera
orolig och besvärlig än annars. En enda
blick in i det upphettade köket, der
modern stod vid spiseln, kom honom dock
att känna sig tacksam öfver att få stanna
i det svala hvardagsrummet, der gardinerna
voro nedrullade och fönstren stodo öppna.
Den lille brodern kände sig ingalunda
tillfreds i det mörka rummet. Han ville
alldeles icke sitta på golfvet och rulla bollen
och var lika litet böjd att skratta åt Georgs
grimaser och konster, han ville upp och
bäras, och bäras skulle han.
»Kom då», sade Georg slutligen och lyfte
upp honom på axeln. »Nu är jag tvungen
ut på en fältmarsch och detta är min
packning», och han började till lille brors stora
förtjusning med fasta steg marschera kring
rummet, hvislande Björneborgarnes marsch.
Just som han började finna detta väl
mycket ansträngande öppnades dörren af lilla
Sara, som återkommit från skolan.
»Aflösning, vaktombyte», utropade Georg,
tog den lille från axeln, lade honom i flickans
armar och kastade sig raklång på golfvet.
»Alltid har du fullt upp med dina
krigs-termer», sade systern vänligt leende.
»Och väl är det», svarade Georg, »om
det kan roa lille bror och hålla modet uppe
i denna förskräckliga värme».
Wille Donner låg emellertid qvar under
träden derute, tänkande på hvilka
märkvärdiga saker han skulle utföra, då han
en gång blef stor. När han trodde midda-
gen vara i ordning, steg han upp och
vandrade långsamt mot hemmet.
Hans trötta moder skyndade med det
tunga barnet på ena armen omkring i
köket för att få maten i ordning.
»O, Wille», sade hon, »huru väl jag har
behöft din hjelp. Maria ligger sjuk i
huf-vudvärk och medan jag sprang till
brunnen efter friskt vatten åt henne, vaknade
lille bror och är så kinkig, att jag måst
bära honom på armen allt sedan. Jag
ropade på dig två gånger, men du måtte
inte hafva hört det».
Wille kände sig illa tillfreds vid dessa
ord, men han svarade endast med att
beklaga sig öfver hettan och fråga om icke
middagen snart vore färdig.
Hans liknöjda försök att roa lille bror
gjorde denne endast ännu mera orolig och
kinkig, tills Maria slutligen måste stiga upp
och taga honom.
»Åh», svarade Wille gäspande, i det han
kastade sig på sotfan, der hans sjuka
syster legat, »hvad jag önskar att jag vore
en man och kunde uträtta något i verlden».
»Du skulle hafva funnit nog att uträtta
om du hållit dig hemma i dag», sade
Maria, »stackars mamma har varit i stort
be-hof af din hjelp».
»Jag tycker icke om att se efter barn
eller hemta vatten och ved med mera
sådant», svarade Wille föraktligt. »Jag
tycker mamma kunde taga en tjenarinna att
uträtta det der».
»Du måste alldeles hafva förgätit första
versen i vår söndagsskoletext förra
sönda-dagen», inföll systern. »’Den, som är
trogen i det minsta, han är ock trogen i det
mer är, och den, som är orättfärdig i
det minsta, han är ock orättfärdig i det
som mer är’. Antag att en afdelning
soldater väntade att bli anfallen af fienden,
men i stället att bereda sig till försvar,
förblefve lättjefullt liggande, inväntande
fiendens ankomst. Hvarför skynden I icke
till arbete, kasten upp löpgrafvar, rengören
edra gevär och ladden kanonerna? skulle
man fråga. ’Åh’, skulle de svara, ’vi tycka
icke om att gräfva löpgrafvar, rengöra
gevär och ladda kanoner; vi vilja bara fäkta,
och när fienden blott kommer, skall man
få se huru tappra vi äro’. ’Hvilka
dåraktiga soldater’, skulle hvar och en utropa.
Och så säger jag nu till dig: Hvilken
dåraktig soldat! Här står du nu utan de
löpgrafvar, som borde hafva gjorts, utan att
hafva samlat ammunition eller lärt huru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
