Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Willie Eli isons vingar.
TREDJE KAPITLET.
Willie var på sin plats tre söndagar å rad,
hvilket mycket gladde hans lärarinna; hans far
var sjuk, och de andra kunde ej fara utan
honom. Om Willie ej haft dessa ljufliga stunder
på söndagarne, hade det varit en svår tid för
honom. Alltsedan den första af de tre
söndagarne hade han fast beslutit att icke, såsom
hans föräldrar ville tvinga honom till, säga
något osant om de saker han gick från dörr till
dörr och sålde. En dag hade Willie utbjudit
några kammar vid de hus, som lågo i stadens
utkant. En af jungfrurna sade, att hon skulle
köpa en, om han kunde skaffa henne en bättre.
Willie sprang genast bort till vagnen, som
stannat på något afstånd.
»Mamma, det är en jungfru, som vill köpa en
kam, men hon vill hafva en som kostar en krona,
i stället för den här femtioöres».
»Lemna mig dem du har, min gosse», sade
modern i affarsmessig ton; och derpå drog hon
ut en ur paketet, lindade in den i ljusrödt
silkespapper och sade: »Gå nu med den här och
säg jungfrun, att hon är lycklig, som får den,
ty det är den sista din mor har qvar af den
sorten. Men du skall begära en krona för den».
»Men, mamma, det är ju alldeles den samma,
som jag nyss bjöd ut för femtio öre», inföll
Willie tvekande.
»Se så, gå nu och sköt du ditt», sade modern
befallande; »gör som jag säger, annars skall du
få smaka käppen».
Willie tycktes inte ha lust för någotdera, och
stannade på vagnssteget, försjunken i djupa
tankar.
»Skynda dig, Willie, hvad tänker du på?» sade
modern.
»Mamma, jag kan — inte — ljuga», snyftade
gossen och brast i gråt.
Det var första gången i sitt lif han nekat att
lyda sin moder, ehuru det ofta varit emot hans
samvete, att säga hvad som ej var sant; hans
syskon hade ock länge hånat honom för hans
betänkligheter och kallat honom »det lilla
helgonet».
»Hur vågar du trotsa din mor?» utfor denna,
i det hon i vredesmod gaf honom ett duktigt
slag med käppen. Willie drog sig ej tillbaka
för att undgå slaget, men då det träffade honom,
störtade han till marken, gömde ansigtet i
händerna och började sakta gråta. Han tänkte på
den lille gosse, fröken Simmond hade talat om,
och hvilkens osynliga vingar hjelpte honom att
flyga undan frestelserna och komma närmare
sin Frälsare. Willie bad nu isitthjerta: »Gode
Gud, hjelp mig att ej tala osanning. Mor kan
nog slå mig, men hon kan ej tvinga min tunga
att säga hvad jag ej vill».
Och hur det var, smög sig en känsla af stilla
frid in i hans hjerta, en känsla så ljuflig, att
ehuru hans ansigte hela dagen såg blekt och
förgråtet ut, låg dock deröfver ett uttryck af
lugn och. kraft, såsom då man fattat ett beslut,
hvarifrån man ej vill låta rubba sig, åtminstone
kände modern det så. Hon hade sjelf gått med
kammen och erhållit det pris hon begärt, under
det hon försäkrade, att den verkligen var värd
så mycket; men hon beslöt att hon skulle »få
bugt på Willie», och låta honom en gång för
alla förstå, att han måste göra hvad hans
föräldrar befalte honom.
Alltså medförde hvarje dag några befallningar,
hvilka Willie nekade att lyda, och ofta fick han
stryk derfor, då de ’efter en lång vandring
åter-kommo hem, men ingenting kunde förmå
honom att medvetet säga en lögn.
Sista söndagen bade Rosa Simmond märkt att
Willie såg blek och trött ut. Hon frågade
honom derfor vid utgången från skolan:
»Mår du riktigt bra i dag, Willie?»
»Ja, tack, fröken», svarade gossen; »jag har
bara litet ondt i ryggen».
Flickan betraktade honom deltagande. Flon
var säker att "Willie fick lida mycket derhemma.
Han hade berättat för henne, att hans mor
brukade slå honom, då hon var ond, och då Rosa
föregående söndag hade frågat sina tre
lärjungar om de ville ingå i en nykterhetsförening för
barn, hade Willie sagt att han redan tillhörde
en sådan i den by, der de brukat bo, och att
hans moder på den tiden äfven tillhört en
nykterhetsförening. Gossens tystnad och en stark
rodnad på hans kinder sade Rosa, att hon icke
längre frågade efter sitt nykterhetslöfte.
I dag då Willie nämnde att han hade ondt i
ryggen, sade Rosa:
»Har du fallit, Willie, eller har du fått stryk?»
»Det gör mig inte så mycket, att jag får stryk,
fröken», svarade Willie med tårar i ögonen.
»Kanske att mina vingar en dag skola växa, såsom
den lilla krymplingens, och då skall jag flyga
upp, så nära Herren Jesus, att han kan göra
mig till sitt sändebud och skicka mig med en
helsning till mor och säga, att hon inte skall
bedraga menniskor. Det gör mig så ondt, då
jag tänker på hur jag också brukade göra det,
innan jag kom hit!»
Derpå berättade Willie helt kort hvarför han
blifvit slagen.
Han hade vägrat att säga till en fru, åt
hvilken han sålde borstar, att »stackars far var
död».
»Jag tror att dina vingar hålla på att växa,
Willie», sade Rosa mildt.
Då hon närmare betraktade gossen, tänkte hon
på de inre strider, som måste försiggå inom det
lilla hjertat, som klappade under hans trasiga
jacka. Willies ansigte och händer voro
rentvät-tade och hans hår slätkammadt, men hans
kläder voro lika trasiga som första gången Rosa
såg honom. Willie hade bedt sin mor »snygga
upp dem litet», men då hon aldrig frågade
honom hvarför han ville vara snygg, tyckte han
sig ej behöfva omtala för henne att han gick i
söndagsskolan. Han var rädd att hon skulle
förbjuda honom att gå dit, och han tänkte att om
hon gjorde det, så skulle det vara lika illa af
honom att gå dit, som att säga en osanning.
Således vågade han ej förnya sin anhållan om
att få sina kläder lagade, ty detta kunde
föranleda till några frågor.
»Är din far bättre, Willie?» frågade Rosa då
de tillsammans gingo från skolan.
»Ja, fröken, han har varit ute i dag», svarade
Willie sorgset. »Jag är rädd att vi måste fara
nästa vecka. Vårt nästa uppehåll blir i
Birmingham, och det är en stor stad».
»Ingen stad är så stor, att icke Herren Jesus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
