Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kan uppsöka oss der, Willie», svarade Rosa, som
i detsamma mötte en bekant och således tog
afsked af gossen. >Om du skall fara innan
nästa söndag», ropade hon efter honom, »så låt mig
veta det».
»Ja, tack, fröken», svarad^ Willie, »om det blir
tid dertill, vill jag gerna göra det».
Han visste icke då att tattarvagnen inom ett
dygn skulle vara flere mil på väg till
Birmingham.
FJEBDE KAPITLET.
Det var vinter. Willie Ellison såg ett eller två
år äldre ut än då vi sist sågo honom, ehuru
endast sex månader förflutit sedan dess. Den
stackars lille gossen hade slitit mycket ondt. Ju
mera bestämd han var, att göra sin pligt och
aldrig säga en osanning, dess bittrare blefvo hans
föräldrar emot honom. De upprepade
oupphörligt, att han ej var dem till någon nytta, efter
han ej gjorde hvad de tillsade honom. Willie
drog sig mer och mer tillbaka för dem och lefde
i ständig oro att de skulle nödga honom att göra
något, som kunde såra hans samvete. Denna
ständiga oro jemte den hårda behandling han
fick röna gjorde honom riktigt sjuk. Ack, huru
ofta längtade han icke efter en sådan vän, som
fröken Simmond! Han glömde ej hvad han fått
lära i hennes klass. En gång hade han skrifvit
till henne och omtalat för henne sina
erfarenheter. Det var ett egendomligt litet bref och
lydde så:
»Kära fröken!
Jag hoppas att detta bref finner er frisk,
såsom jag för närvarande är. Vi fara ännu
omkring. Far är frisk igen och mor försökte att
vara nykter, men hon kunde icke hålla ut
dermed vid marknaden. Jag är glad att jag
beslu-tit mig för att aldrig smaka starka drycker.
Stackars mor! Det gör mig så ondt om henne,
och om far med! Snälla fröken, tänk på oss i
edra böner! Jag är så ledsen, att jag ej kan
gifva er någon adress till oss; men vi äro på
väg till London, så mycket är säkert, och om
ni ställer brefvet till det stora postkontoret der,
så gömma de det nog tills jag kommer och
frågar efter det.
Willie Ellison*.
P. S.
»Jag läser hvar qväll och morgon för mig sjelf
den lilla sången om ’Jesu lilla lam’, och jag
längtar mer än någonsin att blifva ett Guds
sändebud på jorden; men det är svårt för
vin-garne att växa, då man far omkring så här. Jag
önskar, att jag hade ett riktigt hem, men det
fins en himmel, om jag också aldrig skulle få
ett hem härnere!»
Brefvet gladde Rosa Simmond. Hennes klass
hade nu växt till sex gossar, och hvarje
söndag talade de om och bådo för Willie Ellison.
Hon var dock ledsen, att hon ej hade någon
bättre adress till Willie än det stora
postkontoret i London.
Den stackars kringirrande gossen hade under
tiden ådragit sig en svår förkylning. Föräldrarne
hade uppehållit sig tio dagar i en stor stad i
södra delen af England; men han hade mer än en
vecka känt sig för klen att gå från hus till hus.
Ett par dagar hade det varit så blidt, att han
kunnat sitta på gården till det hus, der de tagit
in, och betrakta gossarne och flickorna, som
lekte derute; men då december inbröt med skarp
frost var han glad att få stanna inom hus och
roa sig med att se efter värdinnans lilla flicka,
för hvilken tjenst han ibland erhöll en slant
eller litet mjölk.
En dag kom värdinnan in i rummet, der
Willie lekte med den lilla, och sade tvärt:
»Willie, min gosse, hvart ämna sig dina
föräldrar, dä de fara härifrån?»
»Det vet jag inte», svarade Willie långsamt.
Han hörde numera sällan sina föräldrars
öf-verläggningar, ty han sof vanligen då de kommo
hem på qvällen," och han var ute ur rummet
innan de på morgonen började röra sig. Han hade
alltid känt sig i vägen, då han ej längre kunde
arbeta, och ingenting fruktade han så mycket,
som att ännu vara uppe, då han om aftnarne
hörde sina föräldrars steg i trappan. Om han
var i säng sade de ingenting, men om han var
uppe, sade de att han var lat och ej ville arbeta,
Willie höll sig undan medan de åto, och då de
gått, smög han sig upp och åt af de smulor, de
lemnat. Deraf kom det sig att han ej visste
något om deras resplaner.
Värdinnan satte sig på en stol och tog den
lilla på sitt knä.
»Willie», sade hon vänligt, »jag tycker det är
synd om dig, men jag har inte råd att försörja
andras barn, jag har blott nätt och jemt hvad
vi behöfva och dessutom är min man sjuk».
Willie öppnade vidt sina ögon. Han förstod
ej meningen med värdinnans ord.
»Kanske du ej blir förvånad, om du får höra,
att dina föräldrar lemnade staden klockan fyra
i dag på morgonen. Och som du ej kunde vara
dem till någon nytta, ansågo de det bäst att
lemna dig åt andras vård».
»Lemnat staden?» upprepade Willie. »Ha de
lemnat mig alldeles ensam?»
Svag, trött och hungrig, var det ej underligt
att han brast i gråt, Ja, det var hårdt att
oupphörligt få snäsor och emellanåt hugg och slag,
men till och med det föreföll bättre, än att vara
alldeles ensam och öfvergifven. Willie snyftade
högt.
»Seså, min gosse! Vi kunna kanske få reda
på dem», sade den godhjertade värdinnan,
under det hon fattade Willies hand och drog
honom till sig.
Det dröjde flere minuter innan Willie lät
trösta sig. Hans enda hopp var nu att hon
möjligen kunde hafva misstagit sig. Men nej. Hon
hade fått höra af en annan af sina hyresgäster,
att Ellisons bestämt sig för att lemna
sinhjelp-löse, sjuke gosse efter sig, i hopp att fattighuset
skulle gifva honom tak öfver hufvudet då hon
tröttnade på honom.
»Du får gerna stanna här några dagar, Willie»,
sade hon. »Du har varit så vänlig mot lillan».
På så sätt kom Willie att för en kort tid
stanna i den vänliga qvinnans hem.
Svar på bibelfrågorna i föregående n:r.
11. S:t Johannes.
12. S:t Jakob (Ap.-G. 12 kap.).
Stockholm,
tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
