Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mo dit, höllo de vid en liten rödmålad
stuga alldeles i utkanten. Derutanför stod
Maja Stina som vanligt vid sin tvättbunke,
men hvad hon i dag såg strålande glad
uti Då vagnen stannade, såg hon upp
och varseblef sin fordna matmor, och nu
blef det ett helsandel Matmor och
tjena-rinna, som alltid hållit af hvarandra, hade
så mycket att tala om under vexlande
leenden och tårar. Erland blef ej heller glömd.
Maja Stina fann, att han »vuxit och
blif-vit så stor», och det vitsordet tyckte
Erland om. Kaffe skulle de främmande ha,
menade Maja Stina, och det var henne
en sådan glädje att duka upp hvad hon
hade. Och så skulle de se lilla Maja!
Hon låg ännu derinne i kammaren, men
hon hade lekt så mycket i dag, sade
hennes mor, och äfven nu under sömnen låg
ett leende öfver hennes lilla ansigte, som
åter fått en skymt af sina forna rosor.
Efter en stund vaknade hon och började se
på Erland, och när de sett på hvarandra
en stund, var också blygheten borta och
de lekte helt gladt, fastän så stilla, ty lilla
Maja fick ej stiga upp.
»Mamma», h viskade slutligen Erland, »låt
lilla Maja följa med hem!»
»Hvad tror du att hennes mamma skulle
säga om det?» frågade modern, och log
åter en gång som förr.
»Hon kan ju också följa med», sade
Erland gladt.
»Yi få väl se», återtog modern, »kanske
vill Maja Stina bo i den lilla tvättstugan
derhemma och tvätta åt oss, så får du alla
dagar leka med Maja».
Erland jublade. »Fråga Maja Stina
genast!» bad han.
Erlands mamma frågade, och Maja Stina
tackade Gud och sin snälla matmor, och
lilla Maja skulle också tacka, fast hon ej hade
reda på hvad det gällde. Och när Erland
for, ropade han gladt, i det han hviftade
inåt den röda stugan:
»Kom snart! Och lilla Maja med!»
–––––
Willie Ellisons vingar.
SJETTE KAPITLET.
"Willie kom ej långt den qvällen. Han gick
vilse i mörkret, och vid niotiden satte han sig
på en trappa, ty han vågade ej gå längre. En
man som gick förbi gaf akt på hans bleka
ansigte och sade vänligt: »Stackars gosse», samt
kastade en femtioöring åt honom. Willies kin-
der fingo en högre färg, då han sprang efter
främlingen för alt tacka. Derpå skyndade han
tvärs öfver gatan för att fråga en poliskonstapel
efter något nattherberge. Han fick anvisning på
ett sådant och sof godt hela natten. Sängen var
snygg och huset tyst; han steg upp vid
soluppgången, ty han ämnade lemna staden för att
söka efter sina föräldrar, men då han på en
fönsterlucka fick se en annons, som lydde så: »En
springpojke önskas», beslöt han att vänta tills
boden blef öppen och då höra efter platsen.
Han hade ännu tio öre qvar af femtioöringen,
och härför köpte han sig en kopp kaffe vid ett
stånd.
Det dröjde en stund innan han kunde träffa
herrn i boden, för att fråga efter platsen, då han
genast fick det svar att han var för ung. Han
beslöt emellertid att försöka på andra ställen;
och sålunda vandrade han flere timmar omkring
på gatorna i hopp att han skulle få se någon
ny annons. Tre gånger träffade han visserligen
på en sådan och anmälde sig, men bortvisades
hvarje gång med anmärkningen att han var »för
liten», »för ung» eller »för oerfaren».
På eftermiddagen kände han sig alldeles
uttröttad. Hungrig och svag som han var,
längtade han efter en undangömd dörrtröskel, på
hvilken han kunde krypa ihop och somna. Men
under det han vandrade gata upp och gata ned
såg detta hopplöst ut så länge dagsljuset varade.
Plan undrade hvad det skulle blifva af honom.
Han kände sig sjuk och hans hufvud värkte
våldsamt. Han försökte trösta sig sjelf genom
att upprepa sin kära sång, men han kunde
endast erinra sig en rad:
»Han mig i sina armar här».
Dessa ord upprepade han om och om igen.
Han var ock viss att Gud sörjde för honom,
ehuru han kände sig så trött och ensam, kanske
skulle Gud dock skaffa honom en plats hos några
snälla menniskor. Willies föreställning om lycka
på jorden var att få bo med snälla menniskor,
»som älskade bibeln och kände Gud».
Han gick långsamt och var nästan för trött
att se sig omkring efter flera annonser.
Omsider föllo dock hans blickar på följande
öfver-skrift till en port, som ledde till ett stort i en
trädgård beläget hus:
> Herberge för husvilla gossar>.
»Husvilla — husvilla», upprepade han och stod
plötsligt stilla, »det passar för mig! Jag har
intet hem att gå till, ingen bädd att sofva i, jag
är trött och sjuk. Ja, om det någonsin funnits
en husvill gosse, så är det jag!»
Med ett nytändt hopp i sitt hjerta och ny
kraft i sina lemmar gick han tvärs öfver gatan
och igenom porten, utför trädgårdsgången och
uppför trappan, som ledde till husets dörr, derpå
ringde han helt varsamt, under det hans hjerta
häftigt klappade.
Det föreföll honom som en lång stund innan
riglarne skötos undan och dörren öppnades, ehuru
det ej åtgått längre tid än husmodern beliöft
för att komma från sitt rum och ner i förstngan.
Då hon fick syn på Willie strålade hennes
ansigte af ett vänligt leende.
»Hvad vill du, min lille gosse?» frågade hon.
Under det han stått utanför dörren hade han
tänkt öfver ett litet tal, men han glömde nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
