Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alltsammans, och de enda ord han i darrande
ifver yttrade, voro dessa:
»Jag är en husvill gosse. Vill ni herbergera
mig?»
SJUNDE KAPITLET.
Styrelsen för hemmet var just då samlad till
öfverläggning. Man rådgjorde om huru man
skulle kunna bereda rum för de många husvilla,
som begärt att få komma in.
I detsamma hördes en knackning på dörren.
»Stig in>, sade ordföranden, som hade ett
känsligt hjerta och led hvarje gång man måste afslå
en ansökan.
Husmodern inträdde ledande Willie vid
handen.
>En personlig ansökan», sade hon, under det
hennes ögon fyldes af tårar. »Ett lam ur
hjorden, som har förirrat sig hit till oss på det vi
skulle taga vård om iionum. Viljen I höra hans
berättelse? Den låter mycket sorglig».
Och härvid torkade den goda qvinnan sina
ögon.
Willie framfördes till bordet och många frågor
stäldes till honom, hvilka han raskt och
sanningsenligt besvarade.
»Hvarför tror du att dina föräldrar lemnade
dig?» sade ordföranden vänligt, under det han
återkom till denna del af Willies berättelse.
»Jag kunde ej sälja så, att det lönade sig för
far».
»Hvarför icke? Du ser ju ganska pigg ut»,
återtog ordföranden. »Hvad var det som
hindrade dig att vara en duglig affärsman?»
»Det var ej en bra affärsman utan en dålig
de ville ha», hviskade gossen knappt hörbart.
»En dålig affärsman? Nej, så kunde det ej
vara, min gosse».
»Jag menar» — och Willies röst darrade under
det en stark rodnad färgade hans kinder, »jag
menar de ville ha en, som kunde ljuga och
bedraga. Och är inte det en dålig affärsman? Jag
kunde inte göra det, nej, jag kunde inte göra
det, isynnerhet sedan jag varit i fröken Rosas
söndagsskolklass».
»Fröken Rosa? Hvilken fröken Rosa?» frågade
ordföranden ifrigt.
Willie sade honom namnet på staden, der
fröken Simmond bodde, och berättade hur han
kommit i hennes klass.
»Sä sällsamt», sade mannen och vände sig
till styrelsen. »Fröken Simmond är min
systerdotter. Jag kan af henne få reda på
alltsammans, och hoppas att vi under tiden kunna stufva
in den lille gossen hos oss, eller hur?»
Till Willies stora belåtenhet svarade alla »ja»,
och den qvällen kände han sig mer än någonein
manad att upprepa:
»Han mig i sina armar bär»,
ty visserligen var det Gud som hade fört den
ensamme, husville och uthungrade gossen till
herberget för de husville.
ÅTTONDE KAPITLET.
Willie tillväxte i visdom och nåd för hvar dag,
eller, såsom föreståndarinnan för herberget
brukade säga, han var en liten solstråle i hemmet.
O, huru tålig han var vid alla tillfällen, och hur
vänlig mot de gossar, som behandlade honom
illa! En naturlig följd häraf var att han blef
mycket omtyckt och kände sig mycket lycklig.
En dag sade föreståndarinnan till honom
under det hennes ansigte riktigt sken af glädje:
»Det är någon, som vill tala med dig, Willie».
Willie skyndade ut och fann fröken Rosa
Simmond, som var på besök hos sin morbror, och
nu kommit för att helsa på sin fordne lärjunge.
Hon hade haft ett långt samtal med husmodern
innan Willie blef efterskickad.
Rosa Simmond märkte, att ehuru Willies
ansigte i detta ögonblick lyste af fröjd, var han
mycket magrare och klenare än då hon sist såg
honom.
»Willie, jag ser att dina vingar hålla på att
växa», sade hon, då föreståndarinnan dragit sig
undan för att lemna dem en stund allena.
Willie rodnade.
»Ja, fröken, jag hoppas det», sade han sakta,
och derpå tillade han: »Då min hosta var så
svår, och jag hade ondt i sidan och tycktes vara
i vägen för alla, tänkte jag att jag kanske skulle
få flyga upp till himmelen när vingarne blott
blefvo starkare».
Den unga söndagsskollärarinnan tänkte på dessa
ord, då hon en vecka senare vaktade vid Willies
säng, der han låg i en häftig feber. Han hade
varit utan medvetande i flera timmar, men nu
kände han igen sin trogna sköterska och smålog
mot Rosa.
»Kan jag göra något för dig, Willie?» frågade
hon mildt.
»Vill fröken», började han, men stannade för
att samla sina tankar, »vill fröken gå till n:r 4
Polgatan vid Fisktorget, och bedja fru Jones låta
mis få se lillan? Jag ville så gerna säga farväl
åt henne», och Willies ögon fyldes af tårar.
»Men, Willie», svarade Rosa sakta, »du haren
smittosam feber, och lillan kunde lätt få den
genom beröring med dig».
»Så helsa henne då ifrån mig och gif henne
en kyss i stället», sade Willie med den gamla
lifligheten i rösten. Derpå tillade han: »Är då
icke febern smittosam äfven för er?»
»Jag låg i samma feber förra året, och sedan
dess har jag skött två af mina små brorsbarn>.
Willie svarade endast med ett småleende, och
bad att få litet vatten, hvarpå han åter slumrade
in. Efter en stund kom en sköterska och
af-löste Rosa, som sedan hon bytt om kläder,
be-gaf sig ner till Polgatan, för att till fru Jones
framföra Willies helsning.
»Kanske», sade hon vid sig sjelf, »hafva de
hört något om Willies föräldrar».
(Forts.)
Bibelfrågor.
13. Vid huru många tillfällen under Jesu lif på
jorden hördes en röst från himmelen, och
vid hvilka?
14. När kallas Abrahams efterkommande för
första gången judar?
Stoc k holm,
tryckt hos A.. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1890.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
