Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nikodemus.
Joh. 3: 1—22.
(Med planch.)
bagens oro hade vikit
Med dess omsorg, med dess strid,
Och från mörka himlahvalfvet
Aftonstjernan log så blid.
Menskolifvets kamp och äflan
Vaggades till ro en stund,
Medan sömnens engel gjorde
Tyst bland menskors barn sin rund.
Men på öde, mörka gator
Syntes än en hög gestalt
Ljudlöst skrida mellan husen,
Liksom hemligt skygg för allt,
Hvem, hvem söker han i qvällen
Tärd utaf en inre brand,
Hvem, om ej den underbare
Läraren i Juda land?
Vida kring ju spridt sig ryktet
Om hans djupa visdomsord,
Om de tusen, som han hulpit,
Med en makt ej hittills spord.
Om de döfva, som fått hörsel,
Om de blinda, som fått syn,
Om de döda, som han uppväckt,
Ja, om rösten ifrån skyn.
Honom blott han ville finna
I den sena qvällen än,
Ville lyssna till hans lärdom,
Lyssna om och om igen.
Frågor, dem han i sitt sinne
Länge fåfängt grubblat på,
Skulle, om han ej bedrog sig,
Nu med ens sin lösning få.
Och han fann den man han sökte,
Underbar i nåd och makt,
Fann att ryktet ej för mycket
Om hans gudomsfullhet sagt,
Hörde ord, för hvilka säkert
Färgen från hans kinder flytt:
»Icke en kan se Guds rike,
Som ej varder född på nytt».
Djupare alltjemt de blefvo
Dessa ord i nattlig stund,
Trängande med heligt allvar
Ända ned i hjertats grund.
Ord, som bringat lif och frälsning
Seklerna igenom än
Åt de tusende, som hört dem
Tusen gånger om igen.
Ord, om huru Gud har älskat,
Alskat hela verlden så,
Att sin ende Son han gifvit
På det verlden lefva må;
Gifvit honom ut i döden
På det hvar och en, som tror
Icke skall förgås, men hafva
Evigt lif — hvad kärlek stor!
O, må vi, som ock fått lyssna
Till de orden, gömma dem,
Som en skatt för våra hjertan
Och ett ljus för våra hem!
Lär oss, Herre, taga vara
På hvad oss ock blifvit sagt,
Och bevara oss för evigt
Med din trohet och din makt.
Pilgrimen.
(Med planch.)
err Ernfrid lefde i Tyskland vid
Lutherska reformationens början. Det
var en rå och våldsam tid, full af
okunnighet och vidskepelse. Den
kristna religionen fans väl äfven i hans
land, men den fans der liksom
annorstädes nästan blott till namnet.
Herr Ernfrid var en rik och ansedd
landt-man. Men han var barn af sin tid, rå,
obändig och utsväfvande. Många
vålds-gerningar visste ryktet att berätta om
honom, och kring fy Ida krus hade många
gudlösa uppträden förekommit i hans hem.
Men en gång skulle äfven i detta hårda
hjerta samvetets röst ljuda. Han greps af
en sällsam oro och ängslan, som förföljde
honom natt och dag. Han sökte enligt
sin tids åsigt återvinna sitt själslugn och
frid med Gud genom »förtjenstfulla
gernin-gar», d. v. s. gåfvor till kloster och
kyrkor, och mer än en gång mottog han
derfor af presters och munkars mun den
försäkran, att synderna voro honom förlåtna.
Äfven af Tezel, som vid denna tid
vandrade omkring i Tyskland och sålde
syndernas förlåtelse för penningar, köpte han
sig för klingande guld ett aflatsbref.
Alen oron och ofriden i hans inre ökades
blott allt mer och allt tydligare förnam
han, att Guds förlåtelse hade han ännu ej
fått.
Då fattade han pilgrimsstafven, iklädde
sig den grå kåpan och gick att vallfärda
till heliga ställen. Han genomströfvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
