Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Italien och tummande sitt radband läste
han många och långa böner på heliga
platser och helgons grafvar. Katolikerna lära
nemligen, att vissa personer, helgonen, gjort
mera än de behöfde för att vinna salig
heten, och af dessa »öfverloppsgerningar»
kunde andra syndiga menniskobarn blifva
delaktiga bland annat genom vallfärder.
Men friden återvände ej, utan hans forna
lif med dess många synder reste sig
inför hans själs öga med alltmer
skräckinjagande gestalt, och han kände med sig att
han var lika fjerran från Gud som
någonsin förut.
Af en ansedd munk mottog han då
rådet att vallfärda till Kristi graf i
Jerusalem, och om han gjorde detta utlofvades
honom förlåtelse ej endast för de synder
han begått, utan äfven för dem han kunde
komma att begå. Ernfrid lydde rådet och
på blödande knän kröp han omkring på
de platser, der Kristus verkat, lidit och
dött. Han erfor väl härvid en sällsam
känslostämning, men snart följde samma
tomhet i hjertat, samma förfärliga känsla
af, att han ännu vore fjerran från sitt lifs
Gud.
Nedtryckt af förtviflan började han då
den tunga vandringen mot sitt hem, dit
han också anlände två år efter det han
lemnat det. Det var ej med glädje han
återsåg hembygdens välkända dalar och
lunder.
Det var en vacker sommardag han först
från en höjd såg hembygden. Himlen var
blå och hög, knappt en vindflägt rörde sig
i trädens kronor, fåglar qvittrade rundt
omkring honom och idoge landtmän
syntes arbetande der nere på fälten. Det låg
en sådan stilla frid, en sådan
högtidsstämning i den tafla, som upprullades för hans
blick, att han kände sig helt underlig till
mods.
Obemärkt smög han sig fram mot sitt
hem, som låg der så varmt belyst af
middagssolen. Framför boningshuset såg han
sin hustru sitta vid spinnrocken, på fälten
såg han sina söner och manliga tjenare
arbeta, och inifrån huset hörde han sina
döttrar och tjenarinnor under sång muntert
slå i väfstolen eller slamra med
husgeråds-sakerna. Och från skorstenen steg en hög,
blå rökpelare rakt upp mot höjden.
När hustrun, mor Märta, för en stund
lemriade spinnrocken för att gifva en
befallning inåt huset, gick han fram och satte
sig på en bänk samt lutade sitt brännande
hufvud mot handen. De breda, starka
skuldrorna började skälfva och efter en stunds
motstånd föll han i en häftig gråt.
I detsamma kom mor Märta tillbaka
och blef naturligtvis djupt skakad af att
se honom återkommen än mer förtviflad
och sorgfull än han gått bort. Hon insåg
genast, att han ej funnit hvad han sökt,
utan att hans hjerta ännu var lika tomt
på frid.
Hon lugnade sig dock och gick fram till
honom, klappade hans axel och helsade
ett vänligt:
»Välkommen hem, Ernfrid!»
»Ack, helsa mig ej så! Hvar kan den,
som för ofrid med sig i hjertat, känna sig
välkommen ?»
Mor Märta satte sig vid hans sida och
båda voro tysta en stund. Blott då och
då hördes från mannen en qväfd snyftning.
Slutligen bröt mor Märta tystnaden och
frågade mildt, i det hon fattade hans hand:
»Vill du ej höra något om huru vi haft
det och hvilka stora ting, som här timat,
medan du varit i främmande land?»
Ernfrid insåg sin sjelfviskhet, då han
endast tänkt på sig sjelf, och svarade derför:
»Ack jo, berätta, berätta».
Mor Märta började:
»Du mins nog, hur Tezel for fram här
och sålde syndaförlåtelse för penningar när
du företog din pilgrimsfärd, ålen en dag
flög ett rykte genom vår trakt, att en munk, ;
Martin Luther hette han, uppträdt i
Wit-tenberg och med Guds Andes kraft
protesterat mot detta skändliga krämeri. Vi
ryste i vår okunnighet öfver hans, såsom
vi då trodde, gudlösa anfall mot den allena
saliggörande kyrkan. Men en dag fingo vi
höra honom predika, och då gick det som
ett tveeggadt svärd genom våra hjertan och
vi förstodo huru vi hittills vandrat i
mörker och huru vår religions dyrbaraste skatt,
Guds heliga ord, hållits dold för oss®.
Hon utvecklade derefter något af Luthers
lära. Ej genom egna gerningar och ännu
mindre andra syndares
»öfverloppsgerningar», ej genom gåfvor till kyrkor och
kloster samt köpta aflatsbref eller
pilgrimsfärder vinnes syndaförlåtelsen. Den vinnes ;
endast genom tron på Jesus Kristus. Hon
fortsatte derefter:
»Liksom en ljungeld har Luthers lära spridt
sig till palats och koja och tusende och
åter tusende hjertan hafva genom den
vunnit en frid med Gud, som ej alla
aflats-krämare eller pilgrimsfärder kunna skänka».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
