Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S3L
186 BARNENS TIDNING. [N=r 24
1 Juletid. (Med planch.) 1 1 erdarne på marken vakta AÄ\ Sina får i midnattstid, T Då från höjden sången klingar, Bådande åt jorden frid. Himlaskarorna sig fröjda Öfver Herrens frälsningsråd, Skulle vi då icke fröjdas Åt en så osäglig nåd? Drifne af en helig längtan Österns vise sig bege Till det fjerran judalandet, Att dess späde konung se. Samme Gud, som i en eldstod Visat Israel dess väg, Nu till Jesus med sin stjerna Leder hedningarnes steg. Och hvar själ, som söker Jesus, Om än famlande och svag, Gud med ordet visar vägen Hän till honom än i dag. Än i dag han oss bebådar Genom Jesus nåd och frid, 0, så låt oss glade sjunga Herrens lof i juletid. 1 sjönöd. (Med planch.) gPLqafvet är underbart stort och mäktigt i sin stillhet, men förfärligt i sin y vrede, då orkanen brusar fram öfver dess väldiga slätter och vältrar upp skyhöga, skummande vågor, på hvilka
men-niskohänders bräckliga farkoster slungas omkring som flarn. Då har sjömannen sina hårda stunder med döden lurande i djupet omkring sig, då gäller det att spänna hvarje sena och nerv i kampen mot de rasande elementen samt för öfrigt hoppas på honom, som eger makt att näpsa
stormen och tysta vågorna. I det lilla fiskläget vid kusten rådde en dag under höststormarnas tid stor ängslan och oro. Ett båtlag hade, oaktadt hotande stormtillbud och de erfarne kamraternas varningar, begifvit sig långt ut till hafs och hade sedan ej låtit höra af sig, ehuru man, om allt hade gått lyckligt och väl, för flere timmar sedan borde hunnit hem. Ängsligt spanade de hemmavarande ut åt hafvet, som låg der smaragdgrönt med hvita, skummande kammar, men ingen båt
syntes till och man började redan frukta, att »vilde Petter» och hans två medhjelpare, Erik och Nils, hade omkommit. »Ja», sade gamle lots-Anders, »det anade mig, att det skulle gå honom illa till slut, så oförvägen som han alltid varit. Jag och ni andra ha väl egentligen aldrig
fruktat faran, men han trotsar den ju rent af, och sådant tar alltid ett slut med
förskräckelse». »Det gör mig ondt om hans unga hustru, som nog kommer att taga det hårdt åt sig, fastän hon väl aldrig i längden kunnat blifva lycklig med honom, så vild och
obändig som han är, isynnerhet då han fått det olyckliga bränvinet i sig», svarade
fiskaren Johannes och skuggade med handen öfver ögonen för att se utåt hafvet. Och ungefär samma ord vexlades äfven mellan de andra fiskarena. »Vilde Petter» bar ej heller sitt namn förgäfves. Han var en duktig sjöman, djerf och oförvägen ända till ytterlighet. »Vilde Petter» kallades han dock mer för sitt
obändiga, trotsiga lynne, som då det brusade öfver gjorde honom farlig och fruktad. Ehuru han sålunda ej var mycket omtyckt i fiskläget, var han dock en kamrat, som befann sig i dödsfara — samma dödsfara, som hvilken dag som helst kunde hota dem sjelfva — och derfor var oron och deltagandet stort såväl för honom som hans sällskap. I Peters hem hade hans unga hustru, den blida Anna, enträget bedt honom icke begifva sig bort under de hotande
stormtillbuden, men han hade härför endast haft ett trotsigt svar. Nu satt den stackars
qvin-nan och spejade med ångestfulla blickar ut öfver det upprörda hafvet, som låg
framför henne likt en väldig, kokande kittel. När då en våldsam vindil kom och
skakade huset i dess grundvalar så att
fönsterrutorna skallrade, tryckte hon förfärad händerna mot hjertat och vågade ej på en lång stund åter rikta ögonen ut åt hafvet. Då och då gick hon från sin post vid fönstret och lutade sig öfver vaggan, der lille Petter sof lugnt, föga anande hvilka faror som hotade hans fader och hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
