Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ångest och oro, som herskade rundt
omkring honom.
Slutligen föll hon på sina knän vid
vaggan och bad en brinnande bön att hennes
make skulle räddas ifrån att omkomma i
sitt nuvarande hårda och oomvända
själstillstånd.
Styrkt af bönen återtog hon sin post vid
fönstret och blickade åter ut öfver hafvet.
Hvad var det? Der borta vid horisontens
rand syntes ett segel — ja, det var
verkligen ett segel! Hon kunde ej se miste,
det måste vara hans!
Hon rusade ut och störtade ned till
båtarna, der några fiskare sutto i lä bakom
en uppdragen skuta och pratade.
»Jag ser ett segel — det är hans! Se
bara, der skymtar det fram igen!» ropade
hon.
Fiskarena reste sig och spejade ut åt
hafvet. »Ja, verkligen, och han kommer
så godt som för fulla segel — det går
aldrig väl när han kommer in bland
brän-ningarne öfver sandrefveln», sade lots
Anders och skakade betänksamt på hufvudet.
Hela fiskläget hade snart fått syn på den
lilla båten, som i svindlande fart slungades
fram på vågorna. Med ängslan väntade
man att hvilket ögonblick som helst fä se
den kantra och de tre männen omkomma,
utan möjlighet till räddning.
Det gick dock lyckligt tills farkosten
kommit in bland bränningarne vid
sandrefveln. Der tycktes den ett par sekunder
dansa omkring i det hvita skummet, derpå
vältrades den omkull af en väldig våg och
de tre männen störtade i vattnet. Ett
förfärans skri höjdes från åskådarne.
»Gud, förbarma dig i din outsägliga nåd»,
skrek Anna, slog händerna för ansigtet och
störtade baklänges till marken. Hon
hem-tade sig dock snart och rusade, skälfvande
af ångest, jemte lots-Anders, fiskaren
Johannes och dennes unge son ned till stran-
den. Efter skyndade flera fiskare samt
Eriks gamla mor och syster. Eriks moder
kunde dock ej åse det fruktansvärda
skådespelet utan klängde sig snyftande fast vid
sin dotters hals.
Men derute bland bränningarne
utkämpades nu en förfärlig kamp på lif och död.
Erik var en duktig simmare och hade fått
fatt i ett sitt bräde från båten, men värre
var det med den unge Nils. Petter hade
dock lyckats få tag i honom och arbetade
nu med sina jättekrafter mot de rytande
vågorna.
En stor fara återstod, nämligen att de
gång på gång skulle ryckas tillbaka af
baksvallet, tills deras krafter blifvit uttömda,
eller att de af någon våg skulle våldsamt
slungas mot strandens klippor. Fiskaren
Johannes och lots-Anders rusade ut i
vågorna med en lina, i hvilken flere fiskare
fattade tag, bildande sålunda en kedja upp
på land. Linans ända slungades ut med
kraft, Erik lyckades haka sig fast vid den
och halades oskadd fast medtagen i land.
Linan slungades åter ut och denna gång
var det Nils, som räddades. Nu återstod
endast Petter, och det såg ut, som om man
äfven skulle lyckas att berga honom, då
en fräsande våg våldsamt slungade honom
mot en klippa. Blodet frustade ur ett
gapande sår i pannan, och sanslös slungades
han fram och åter, tills fiskarena efter
oerhörda ansträngningar och med stor lifsfara
ändtligen lyckades få äfven honom upp
på land.
Der låg nu den trotsige, öfvermodige
mannen till utseendet liflös, medan Anna
gråtande torkade det framsipprande blodet
från den bleka pannan.
Det följde nu sorgliga dagar för stackars
Anna, då Petter flere veckor låg sjuk,
sväf-vande mellan lif och död. Slutligen
segrade dock hans starka kropp och Annas
trogna omsorger öfver sjukdomen.
Petter var efter denna händelse ej
densamme som förr. Men det var ej blott det
vilda hafvet, som kufvat »vilde Petters»
trotsande öfvermod, utan det var ännu mera
sjukdomens sysslolösa dagar och den blida
Annas inflytande, som kommo hans själ
att haka sig fast vid evighetshoppets
ankare.
Genom honom spred sig sedan inom det
lilla fiskläget en liflig andlig rörelse. Hade
kamraterna en gång räddat bans lif, så
blef han nu i stället ett medel att rädda
mer än en af dem undan andligt
skeppsbrott.
Juldrömmen.
(Med planch.)
illa Sigrid somnat vid sin julbok,
Huru glad hon var åt denna nyss,
c>’’ ’ Men i drömmen hägra än dess bilder,
Medan hon till muntra röster lyss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
