Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett lyckligt nyår.
kars lilla Lydia skulle resa på florton dagar
till sin farmor för att glädja henne... och
få största glädjen själf.
k,ydia hade haft mycket svårt att
be-stämma sig, om hon skulle resa eller
’(5/ icke. Det var så mycket som talade
för, men äfven mycket som talade emot,
och föräldrarne hade lämnat afgörandet helt
och hållet i hennes egen hand.
Nu var det dock bestämd t och kunde
icke ändras. Hon hade själf burit brefvet
på posten med underrättelse att hon dagen
före nyårsafton var att afhämta vid X.
järnvägsstation och att hon skulle stanna hos
farmor ända till skolan började d. 15
Januari. Pappa hade skrifvit brefvet och hon
såg att det gladde honom att hon ville resa.
Han höll så mycket af farmor och sade,
att han var viss att hans lilla flicka skulle
göra detsamma. Lydia hade icke sett
farmor sedan hon var sju år, och nu var hon
hela florton.
Då lampan aftonen före afresan tändes
och de alla som vanligt samlades kring
bordet i hvardagsrummet, var det nära att
Lydia ångrat sitt beslut. .. det var så
förskräckligt tänka att hon måste lämna dem
alla och ensam resa så långt bort... och
då hon lagt sig på aftonen och mamma
sagt godnatt och lämnat rummet, låg Lydia
vaken minst en timma och inbillade sig
allehanda hemska saker, som skulle inträffa
under hennes frånvaro. O, att hon icke
bestämt sig för denna resa. .. eller också
väl vore hemma igen! Men nu var det för
sent att ändra... Lydia måste resa ... och
af rent medlidande med sig själf kände hon
huru tårarne stege upp i ögonen. Stac-
Det var en lång resa, sex timmar på
järnväg. Innan hon kom fram till X.
station hade det redan börjat skymma. Den
lilla stationen såg så ödslig ut; lamporna
brunno dunkelt och hade det icke varit
månsken, skulle hon icke kunnat upptäcka
den väntande hästen och släden vid ena
gafveln af det mörka huset.
»Och detta är lilla Stockholmsfröken,
som ska’ till prostinnan?» En man i grå
kapprock och med piskan under armen
nalkades.
Några minuter senare satt Lydia, trots
alla protester insvept i prostinnans päls och
med en schal om hufvudet, omstoppad och
ombonad, så att hon föreföll sig själf som
ett enda klädbylte i släden. Själf ställde
sig mannen bakpå. Ett par klatschar med
piskan; hästen ruskade på sig så att
bjällrorna klingade och så bar det af. Snön
lyste bländande hvit, och på ömse sidor om
vägen stodo de mörka granarne och pekade
upp mot det djupblåa stjärnbeströdda
himla-hvalfvet. Det var så underligt högtidligt
och stilla... så olikt de bullrande upplysta
hufvudstadsgatoma med det oroliga jäktande
lifvet däruppe. Då och då mötte de en
släde, som i rask fart for förbi, men hvars
körsven dock alltid hann få ett »Guds frid»,
från mannen bakpå Lydias släde. För öfrigt
hördes intet ljud endast medames knarrande
mot snön. Månen kastade långa hvita
silf-verstrimmor bland de mörka granarne och
från fönstren i de gårdar eller stugor de
passerade lyste ett flammande sken från
elden på spisen.
Däruppe till vänster på höjden låg
kyrkan och snedt emot, på andra sidan vägen,
den klart upplysta prästgården. Där var
glädjen, måntro, stor i jul. Gosearne hade
kommit hem från skolan och lilla Bertil,
som varit sjuk hela hösten och ingen trott
skulle kunna lefva, hade blifvit liksom åter
skänkt till julgåfva. Där stod Axel, den
tredje i ordningen, vid porten. Så vänligt han
hälsade på Lydias körsven — men så var
han också en pojke, hvars make icke fanns,
förklarade denne. Guds välsignelse hvilade
öfver de barnen. I Herrens fruktan
uppfostrades de af föräldrarne och
församlingens böner följde dem hvart de gingo ...
men lilla fröken skulle nog själf få se.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
