Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då ej hvad Gud hade i beredskap åt mig.
Jag fick det som bättre och nyttigare var.
Allt är af idel nåd!»
Mörkret hade nu infallit och Suens
berättelse var slut. Vi skildes åt för den
kvällen, tacksamma öfver ytterligare bevis
på sanningen af Pauli ord i Rom. 9: 16.
»Alltså beror det icke* af någons vilja eller
löpande, utan af Guds barmhärtighet.»
Gud välsigne »Barnens tidnings» alla
läsare och läsarinnor
önskar eder tillgifne farbror
August Berg.
–––MH––––
Rosa
eller
En liten flickas växlande öden.
Af förf. till »Det gamla positivet» m. fl.
(Fri öfvers.)
(Forts. fr. n:r 23.)
SJUTTONDE KAPITLET.
Bönhörelse.
Rosa hade med slutna ögon framhviskat sin
bön, och när hon åter öppnade dem, såg hon
framför sig en liten flicka, iklildd en ren
bom-ullsklädning och bärande i handen en
mjölkkruka. Det var ju visserligen endast en liten
flicka och ingen man, och krukan var fylld med
mjölk och icke med vatten, men ändock kände
Rosa, som om denna lilla flicka blifvit sänd från
himmelen såsom svar på hennes bön.
Hon såg förvånad på Rosa, undrande
hvar-för hon tillslutit ögonen. Då Rosa åler öppnade
dem, sade hon: »Var så god och öppna dörren
åt mig, så att jag icke spiller ut mjölken.»
Rosa vände sig om och fann att hon stannat
utanför en liten bod, i hvars fönster lågo några
griffeltaflor, nålaskar, tvålar och andra småsaker,
hvilka sågo ut att hafva legat där mycket länge.
Rosa lyfte upp dörrklinkan, den lilla’flickan med
mjölkkrukan gick in och Rosa följde, viss att
detta var den plats, där hon skulle få veta vägen
till Pendleton.
»Är det du, lilla Nelly?» frågade en röst
från rummet innanför.
»Ja, mormor», sade barnet »och jag har inte
spillt ut en enda droppe.»
»Var så god och säg mig vägen till
Pendleton», sade Rosa, då mormodren trädde ut för
att taga mot mjölken.
»Hjärtans gärna. Vänd in på första gata till
höger härifrån, så är du med ens inne på
Pendle-ton-vägen.»
»Är det långt dit?»
»Mellan två. tre mil. Hvem tänker gå dit?»
»Jag», sade Rosa sorgset.
»Det ser du inte ut att hafva krafter till.
Hvad tänker din mor på, som låter dig gå så
lång väg?»
»Jag har ingen mor; hon är död», sade Rosa
bristande i gråt.
»Gråt icke, stackars lilla barn», sade
gumman torkande sina egna ögon med förklädet.
»Nelly har icke heller någon moder, därför bor
hon hos oss. Du har kanske en mormor i
Pendleton?»
»Nej, men en moster, som bor i en by i
närheten.»
»Stackars liten, du ser så klen ut Kanske
har du ingen frukost fått än i dag?»
»Nej, men jag har en bit bröd i väskan;
tänkte blott spara den tills jag kom ut ur staden.»
»Jonatan», ropade gumman och fortfor, sedan
en liten gubbe med glasögon på näsan och svart
sammetsväst kommit ut i boden, »har du
någonsin hört på maken. Det här lilla lammet ämnar
sig till Pendleton till fots och har ännu icke
fått en matbit i sig. Hvad säger du om det?»
»Jag säger att frukosten är färdig och kaffet
kallnar.»
»Så tänkte jag med. Kom nu barn och få
dig en tår innan du ger dig af.»
Några minuter senare satt lilla Rosa vid ett
bord i det lilla köket med en kopp rykande varmt
kaffe och en skifva färskt hvetebröd framför sig.
Midt emot henne på en hög stol mellan de båda
gamla satt Nelly. Rosas svarta lilla favorit blef
ej heller glömd och satt snart, tacksam för
erhållen välfägnad, belåtet spinnande framför elden.
Då frukosten var slutad bar lilla Nelly till
morfadren fram en bibel, ur hvilken den gamle,
sedan Nelly tagit plats på en pall framför hans
fötter, högt uppläste Davids 23:dje psalm. Rosa
ppratt till, då hon hörde de för henne ännu
obekanta orden: »Herren är min herde, mig skall
intet fattas». Huru fröjdade hon sig icke, då
hon därefter fick höra, huru herden låter 6ina
får hvila på gröna ängar och för dem till lugna
vatten, samt huru de intet ondt behöfva frukta,
emedan han är när dem, och hans käpp och staf
trösta dem.
Den gamle bad slutligen en kort men
innerlig bön, i hvilken han särskildt anförtrodde den
främmande lilla flickan i den gode herdens vård.
Då de uppstått från bönen, fann Rosa att
det var hög tid för henne att begifva sig af.
Dessförinnan nedlade dock den vänliga
mormodren återstoden af hvetekakan i Rosas väska,
hvarefter både hon, morfadren och lilla Nelly
följde Rosa ut på trappan för att se henne
anträda sin affärd. Styrkt till både själ och kropp
skildes Rosa från dessa välmenande människor.
Klockan var nära åtta och således ingen tid
att förlora. Pendleton-väg ±n var lätt att finna,
rak och bred, utan några vilseledande afvägar.
Solen sken och häckarne vid sidan voro betäckta
med vilda rosor. Mot den blåa skyn slogo
lärkorna sina jublande drillar och vid vägkanten
växte vilda blommor i mängd. Rosa kunde
ej motstå lusten att plocka några och sätta dem
kring sin hatt. Det var så länge sedan hon sett
några blommor. De påminde henne om forna
dagar, då Tobias brukade lyfta ned henne från
vagnen för att låta henne plocka blommor åt
sin moder.
Under de första timmarne njöt Rosa ganska
mycket af sin vandring. Allt emellanåt släppte
hön ned katten på marken, och han sprang d4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
