Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
muntert vid hennes sida. När hon fram mot
middagen kände sig hungrig, satte hon sig under
några skuggande träd och förtärde det bröd
Nel-lys mormoder stoppat i hennes väska, lämnande
brorslotten till katten.
Allt som dagen framskred blefvo de dock
båda trötta. Rosa förmådde slutligen endast med
möda slapa sig framåt och började frukta att
natten skulle inbryta, innan hon uppnått målet
för sin fard. Snart doldes solen bakom några
tjocka moln, det började blåsa hårdt och Rosa,
som måste gå rakt emot vinden, kunde endast
med stor svårighet sträfva framåt. Därtill
började det regna, först helt sakta men snart allt
mer ihållande, till dess det slutligen trängde
genom Rosas schal och kläder, hvilket ytterligare
försvårade hennes steg. Hon fortsatte likväl sin
mödosamma vandring, med katten på armen,
under det de båda darrade af köld.
Skulle hon väl någonsin kunna uppnå
Pendleton? Skulle hon väl förmå uthärda till dess
hon fann moster Lucy?
ADERTONDE KAPITLET.
En oväntad hjälp.
Rosa var färdig att dignande af trötthet
sjunka ned på vägkanten, då bullret af vagnshjul
nådde hennes öra. Hon vände sig om och såg
tvänne vagnar, så lika den, i hvilken hon
tillsammans med sin moder brukat färdas, att hon
nästan trodde sig drömma.
Då de hunnit fram till henne, såg hon en
äldre kvinna stå i dörren till den första vagnen
och samspråka med körsvennen. Vid åsynen af
Rosa utropade hon:
»Holla, liten där, hvart skall det bära af?> j
»Till Pendleton», svarade Rosa, »om jag bara
orkar dit.»
»Låt barnet stiga upp, Thomas», sade kvin- I
nan, »låt henne stiga upp och åka med oss. Det 1
är ingen barnlek att en sådan här dag sträfva
framåt i regn och blåst.»
»Gärna för mig. om tösen vill stiga upp»,
sade Thomas och höll in hästarne.
Tacksam för en dylik vänlighet klättrade
Rosa genast upp för den höga trappan till
vagnen, hvars dörr kvinnan öppnade.
»Har du en katt med dig», sade hon,
af-tagande Rosas våta schal. »Arma kräk, han är
nästan halfdöd af vätan.»
»Stackars Kisse», sade Rosa, »jag måste
försöka torka honom.»
»Nåja, plats vid elden kan det nog bli för
er båda två, om mina barn blott vilja maka
åt sig.»
Rosa såg sig förgäfves omkring efter de
omnämnda barnen, då kvinnan leende pekade på
en stor svart pudel, en katt och en dufva, hvilka
i broderlig endräkt sutto bredvid hvarandra på
golfvet framför elden.
»Kom hit, Kirry», ropade hon till katten,
som genast hoppade upp i hennes knä, hvarefter
hunden tillsades gå till andra ändan af vagnen,
där dufvan tog plats på hans hufvud. Rosa fick
nu plats framför kaminen och inga ord kunna
uttrycka den tacksamhet hon erfor öfver en så
oväntad hjälp på vägen. Hon kände sig
öfver-tygad att Thomas måste vara mannen med
vattenkrukan, sänd att föra henne till hennes
rätta mål.
Den äldre kvinnan \ptade sig fortfarande ut
genom vagnsfönstret, språkande med sin man,
hvarunder Rosa hade godt tillfälle att se sig
omkring. Vagnens inre liknade mycket den. i
hvilken hon hittills framlefvat sin mesta tid,
men hvad som mest af allt förvånade henne var
att på ena väggen finna en tafla alldeles lik
hennes egen och med samma underskrift:
»Glädjens med mig, ty jag har funnit mitt
får, som var förloradt.» — »Sammalunda varder
glädje i himmelen öfver en enda syndare som
bättrar sig.»
Den var nedrökt och urblekt och syntes hafva
hängt där länge, men det oaktadt fann Rosa den
vacker och hennes ögon fylldes af tårar, då hon
betraktade den.
Kvinnan vände sig i detsamma inåt vagnen
och frågade Rosa hvarifrån hon kommit, och
hvart hon ämnade sig. Fastän hennes röst ljöd
kärf, föreföll hon dock godlynt och vänlig, och
sedan de en stund samspråkat, berättade Rosa
att hon hade en tafla alldeles lik deras.
»Ah, det där är Jinx tafla», sade kvinnan,
»han fick den af en gammal man under
marknaden i Pendleton förra året.»
»Det var nog af samme gamle man, som jag
fick min tafla. Jag har den här i väskan och
skulle icke för någon del vilja skiljas ifrån den.
Men hvem är Jinx?»
»Han är vår gosse, d. v. s. han bor hos oss.
Thomas och jag hafva aldrig haft några egna
barn och därför taga vi upp andras. Jinx
kommer först, men så hafva vi nu ock Kirry, Tosig,
Spanko och Jeppe; honom får du se när Jinx
kommer.»
»Hvar är Jinx?» frågade Rosa, nästan
väntande att få se något besynnerligt djur titta fram
från ett af vagnshörnen.»
»Han är i den andra vagnen tillsammans
med lord Fatiraor, men han kommer nog snart
hit öfver. Tiden för mat och undervisning för
småherrskapet nalkas nämligen. Du må tro, Jinx
är skicklig, han, och får dem att göra hvad han
vill.»
En halftimme senare stannade vagname och
den omtalade Jinx visade sig. Han var mycket
liten till växten och så puckelryggig, att han
tycktes alldeles sakna hals. Svårt var att säga
om han var man eller gosse, ty fastän kroppen
var liten, syntes ansiktet skrynkligt och gammalt.
»Jinx», sade kvinnan då han inträdde, »se
här en ung fröken, som önskar göra din
bekantskap.»
»Mycket smickrad», svarade Jinx med en
artig bugning.
Så snart han inträdt i vagnen hade dufvan
flugit upp på hans axel och katten och hunden
satt sig på bakbenen, och vid första ljudet af
hans röst hörde Rosa buller från en korg bakom
sig, såsom om någon sökte komma ut.
»Jag hör dig nog, Jeppe», sade Jinx, »du
skall strax få komma ut.»
Han stack handen i korgen och ur denna
trädde snart i dagen en tam hare, som ikläddes
en liten röd jacka, hvarefter Jinx lät alla djuren
i tur och ordning genomgå sina små
konststycken, innan de erhöllo sin mat. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
